Nu haglar buden vilt från höger och vänster om hur mycket staten bör öka krisstöden till kommuner och regioner. För oss som minns hur flera borgerliga partier rätt nyss slogs för radikala skattesänkningar och privatiseringar i den ”ofantliga sektorn” känns väl inte omtänkandet riktigt trovärdigt än.
Testet på hur seriös den nya kommunvänliga linjen är handlar snarare om hur den långsiktiga politiken efter krisen ska se ut. Kommuner och regioner står nämligen, oavsett pandemin, inför historiskt stora utmaningar.
Det handlar om en ojämnt fördelad, men totalt sett snabbt växande och åldrande befolkning med fler utrikes födda, som innebär kraftigt ökade krav på kommunala insatser – och så coronaeffekterna ovanpå det.
Konjunkturinstitutet bedömer till exempel att bara att behålla nuvarande personaltäthet de kommande årtiondena kräver kraftigt höjda skatter eller statsbidrag. Nu har dessutom krisen visat att inte minst äldreomsorgen behöver fler anställda.
Därför är det oerhört viktigt att vi i grunden har starka kommuner och regioner, som länge har redovisat en i genomsnitt stabil ekonomi. Problemet är att det ser väldigt olika ut i olika delar av landet – och att de framtida utmaningarna växer.
Här kommer testet på hur seriösa partierna är i sitt långsiktiga stöd för välfärden. Inom socialdemokratin finns risken att alltför mycket debatt kommer att handla om offentligt eller privat. Sanningen är ju att krisen visar att det finns problem Både inom privat och offentlig vård och omsorg. Frågan är snarare hur kvaliteten ska kunna höjas i alla delar av vård- och omsorgssektorn.
Alla partier måste också fundera över både hur rättvist skattesystem vi har, om vi har rätt fördelning av resurser mellan staten å ena sidan och kommuner och regioner å den andra – och hur rättvist det är att skatten är högst i de svagaste kommunerna och lägst i de starkaste.
Vissa menar att krisproblemen visar att det har varit fel att spara och effektivisera i kommunerna. Jag tror tvärtom. Att t ex Norrköping har sparat pengar på kistbotten har visat sig vara utomordentligt viktigt – precis som att staten har bantat statsskulden och därmed skaffat sig utrymme att nu hantera krisen med stora resurser.
Även framöver lär vi behöva söka effektiviseringar, samverkan och strukturförändringar för att mobilisera de resurser som behövs för den mest prioriterade verksamheten. Och det handlar inte bara om äldreomsorgen. Att ta igen vad som har förlorats i skola och arbetsmarknadspolitik för att få fler i produktiva jobb och utbildning när ekonomin ska igång igen kräver också stora resurser.
Här kanske krisen kan vara till hjälp: Nu vet vi att distansundervisning fungerar – inte alltid, men ibland. Och vi vet att man kan mötas digitalt, så då kanske vi kan dra ner lite på lokal- och resekostnader i administrationen.
Den grundläggande diskussionen om hur välfärden ska utvecklas efter krisen, där alla vågar ompröva käpphästar och heliga kor kommer att bli den viktigaste politiska frågan framöver – snarare än dagens lätt desperata budgivning.
Göran Färm är fd Europaparlamentariker (S).