Det var där en ”kvinna i 60-årsåldern”, som det först hette, hade knivskurits samma dag. Mitt på dagen, mitt i Visby, mitt i folkvimlet. Nu var det som sagt sen kväll och vi hade fått veta att kvinnan hade avlidit och att det var psykiatrisamordnaren Ing-Marie Wieselgren. Det hade redan bildats ett litet berg med blommor. Det var mörkt men vi var några som hade samlats, unga och gamla. Några av oss kände den mördade, andra gjorde det inte.
Dagen efter genomfördes det en mångfaldsparad, en manifestation för öppenhet och mot fördomsfullhet och rasism. Den var planerad sedan tidigare, men fick förstås ett helt annat allvar efter mordet. Många avlutade manifestationen med ett besök vid mordplatsen, och berget med blommor växte snart till ett betydligt större och färgades av deltagarnas prideflaggor.
Det kändes logiskt. En man var gripen och vi hade fått veta att han hade ett förflutet inom extremhögern och nynazismen. Debatten var redan igång, och det hade riktats kritik mot polisen och andra myndigheter för att inta ta hotet från extremhögern på tillräckligt stort allvar.
Jo, det är svårt att tänka sig att den här typen av våldsdåd uppstår i den enskildes huvud, utan någon som helst inspiration från någon eller något. Kopplingen till extremhögern gjorde det mer begripligt.
Det hade förstås varit samma typ av debatt om den misstänkte hade tillhört någon annan extrem grupp med religiösa eller andra förtecken. Med den skillnaden att det då antagligen hade varit andra som hade pekat på sambandet.
Jag är till hela min natur en pragmatiker. Tror på samtalet och kompromisserna och försöker göra mitt bästa för att lyssna till andras bästa argument. Det är sällan svart eller vitt. Det finns något förnuftigt i de flestas argument. Men för rasism och nazism och annan extremism har jag ingen förståelse. Rasisten har placerat sig själv vid sidan om allt vad anständighet och sans och balans heter.
Därför håller jag med om att det finns skäl att diskutera lagskärpningar. Du ska självklart få tycka vad du vill, men frågan är när tyckandet blir handling. Medlemskap i våldsbejakande och våldsamma organisationer är snubblande nära en sådan gräns, tycker jag.
Jag begriper att kopplingen till högerextremism är viktig ur juridisk synvinkel. Men för att skapa ett tryggare samhälle finns det, tror jag, det som är ännu viktigare. Ing-Marie Wieselgren ägnade hela sitt yrkesliv åt att förbättra psykiatrin. Hon hade en mission, att vi skulle se på knoppens problem på samma sätt som övriga kroppens, att det inte var konstigare med en överbelastad hjärna än en överansträngd vänsterarm. Och hon stred för att förbättra de tidiga och förebyggande insatserna i övertygelsen om att det går att hjälpa alla och skapa ett tryggt samhälle.
Just nu vill jag ringa till henne. Jag lärde känna henne när vi gick på högstadiet och vi samarbetade en hel del under senare år. Jag vill veta hur hon ser på motivet och orsakssambandet. Hon funderade på den här typen av frågor mer än nästan alla andra och hon hade dessutom modet att säga vad hon tyckte.
Insikten att vi aldrig mer får diskutera det förebyggande arbetet och andra frågor känns obeskrivbart tung.
Jag och andra får leva utan att få svar, men på en punkt är jag helt säker. Prideflaggorna hade gjort henne stolt och glad. De speglar väl det samhälle hon trodde var fullt möjligt att åstadkomma och som hon kämpade för.
Lars Stjernkvist
Socialdemokrat, tidigare kommunstyrelsens ordförande, numera frilansande skribent och krönikör i NT