Låt mig föreslå: dumhetens val.
Det är inte sympatiskt, nej. Men jag, som vanligtvis laddar för partiledardebatt med popcorn, har aldrig känt mig så oengagerad.
Det ena dummare utspelet följer det andra och rätt som det är står Ebba Busch i en radiointervju och hytter med en falukorv.
”Det här är symbolen för allt som är bra med Sverige”, säger hon. Allt jag ser på bilderna från radiostudion är 40 års dumhetsutveckling i politiken, som plötsligt kulminerat i en korv.
Man kan förstås invända att debattrekvisita i val inte är nytt, och att valrörelser aldrig kommer kunna visa politiken från dess mest intellektuellt hederliga sida. Det är sant, och inte heller vad jag far efter.
Jag syftar på hur politik började och slutade handla om vision.
År 1984 var 15 procent av Sveriges befolkning medlemmar i ett politiskt parti, och över 80 procent var med i facket. Slutdebatten som sändes på TV inför valet året därpå var eldig, men på samma gång lugn och resonlig, och partiledarna fick utrymme att gå på djupet i de olika frågorna.
Andelen av befolkningen 2014, när SCB senast gjorde sin mätning, som var med i ett politiskt parti var 5 procent. Anslutningsgraden till facken når idag inte ens upp till 70 procent. Tron på att gå ihop med andra för att kämpa för en bättre värld har idag gått över i ett lågmält engagemang på sociala medier, eller i kortlivade enfrågeprojekt. När det kommer till formerna för politisk debatt har de för varje år blivit kortare, snabbare och ytligare. Resonemang har ersatts av talepunkter, och ideologer av kommunikatörer.
Samtidigt har någonting annat hänt i samhället: demokratin har krympt. Makten över de verksamheter som tillsammans utgör samhället, som demokratin syftar till att vi gemensamt ska styra, har bit för bit lagts i händerna på några få kapitalägare. Det har gett oss skolsegregation. Vårdskandaler. Tåg, bussar och post som aldrig kommer fram. Smink och godis i stället för medicin på apoteken. En lagstiftning underkastad EU.
En vardag på entreprenad.
Bakom utvecklingen står kapitalägare, lobbyister och deras vänner i maktens korridorer som insett att det går att tjäna pengar på allt, men också politiker som nöjt sig med sakernas tillstånd. Som köpt snacket om marknaden som naturkraft, och som nöjer sig med att se på politik som färglöst förvaltarskap.
Men så var fjärde år drabbas partierna av stress. Då ska det plötsligt motiveras för svenska folket varför just deras parti ska få råda över framtiden. De kliar sig i huvudet, kallar in sina kommunikatörer – och ger oss en kavalkad av dumhet.
Har elmarknaden drivit upp priset på el, bränsle och livsmedel? Bygg kärnkraft som kan vara klar om 20 år och kompensera alla villaägare!
Ser omvärlden vårt friskolesystem som ett avskräckande exempel? Inför en dyr kontrollapparat som kan hålla lite koll!
Har vi stora sociala problem i våra förorter som tar sitt yttersta uttryck i att unga män skjuter ihjäl varandra? ADHD-utred alla barn som bor där! Och skicka 9-åringar med problembeteenden på straffarbete!
Så låter årets valrörelse.
Lyckligtvis finns partier som går till val på något större. Som vill ta tillbaka den demokratiska kontrollen, rimmen och resonen. Som väljer välfärden, och inte måste ta till falukorven för att framstå som relevant.
Den 11 september går Sverige till val. Då kan din röst avgöra vilken framtid det blir.
Melinda Kandel
Skrivande städerska, vänsterpartist och krönikör i NT