"Maktskifte borde inte betyda revolution"

Om du som politiker ska bidra till att en stad eller ett samhälle utvecklas, då måste du titta bakåt för att kunna göra skillnad framåt. Du måste inse att makten är till låns och att du är en länk i en lång kedja, skriver Lars Stjernkvist.

Lars Stjernkvist (S) var tidigare kommunstyrelsens ordförande i Norrköping.

Lars Stjernkvist (S) var tidigare kommunstyrelsens ordförande i Norrköping.

Foto: Joakim Blomqvist

Krönika2025-05-03 04:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Gruset sprutade när killen på elsparkcykeln bromsade in kraftigt precis framför mig.  För att hitta inspiration till mitt skrivande var jag ute på en stillsam promenad i vårvärmen när jag plötsligt blev avbruten. Är det inte du som är den där politikern här i Norrköping?, undrade killen efter att ha tagit av sig sina hörlurar.

"Jo", svarade jag, "det är kanske mig du tänker på, men jag lämnade som kommunalråd för snart fem år sedan". Han såg förvånad ut och klev sedan upp på cykeln, satte på sig hörlurarna och innan han var helt borta hann han säga något i stil med att det känns riktigt bra att bo i Norrköping.

Jag borde ha sprungit efter för att få veta vad han menade, men i stället borstade jag bort gruset och fortsatte min promenad. Funderade på att det har gått några år, men att jag minns känslan som om det var i går. Jag hade planerat min avgång ganska noga, men det var ändå omtumlande. Det kändes konstigt när telefonen var tyst långa stunder och när jag inte längre hade en fulltecknad almanacka.

Jag kan alltså ana hur Liberalernas ledare Johan Pehrson får det om ett tag. Det har varit många politikeravgångar under senare tid. Muharrem Demirok (C) lämnar i dagarna och här hemma i Norrköping avgår snart Sophia Jarl (M). De sistnämnda lämnar inte politiken helt, men de tar klivet in i en delvis ny och betydligt lugnare tillvaro.

Det här är för övrigt tre politiker som jag har debatterat en del med genom åren. Samtidigt är det politiker som jag har drivit frågor tillsammans med. Johan Pehrson var partisekreterare i Liberalerna när jag hade samma uppdrag för Socialdemokraterna och Muharrem Demirok var kommunalråd i Linköping under mina år i Norrköping och Sophia Jarl och jag har onekligen träffats en del genom åren. Det slår mig att det är en fråga som jag pratat med alla tre om, nämligen utbyggnaden av järnvägen i vår del av Sverige.

Det är så det ska vara, tycker jag, i ett sunt politiskt klimat. Visst finns det mycket vi tycker olika om i Sverige. Vi ska debattera skattetryck och vinster i välfärden och budgetprioriteringar. Samtidigt finns det värden och värderingar som nästan alla omfamnar. Vi är inte alltid överens om hur vi ska åstadkomma det, men vi är inte så sällan ense om vad som krävs för ett fungerande samhälle. Maktskifte borde inte betyda revolution.

Det är viktigt att vårda den här samsynen, inte minst med tanke på att många förändringar tar tid. I Norrköping är i stort sett alla partier ense om att järnvägsnätet ska byggas ut och att vi nu äntligen kan konstatera att det byggs nya spår mot Stockholm beror på att politiker från höger till vänster under decennier har drivit frågan. Det har tagit tid att utveckla Norrköping till en kulturstad, för att ta ett annat exempel. Och upprustningen av Industrilandskapet, som gläder så många Norrköpingsbor i dag, påbörjades långt före min tid som kommunalråd.

Vad jag försöker säga är att om du som politiker ska bidra till att en stad eller ett samhälle utvecklas, då måste du titta bakåt för att kunna göra skillnad framåt. Du måste inse att makten är till låns och att du är en länk i en lång kedja.

Självklart, det finns det som går att förändra snabbt. Om du använder makten till att omorganisera och flytta på folk, kanske sparka chefer, kan du på kort tid åstadkomma livslånga följder för enskilda. Men det påverkar knappast samhällets utveckling.

Vem vet, om några år är det kanske någon ung kille eller tjej som tvärbromsar framför Sophia Jarl och som undrar om inte hon är den där kommunpolitikern. Hen minns utseendet, tror kanske att Sophia Jarl fortfarande leder kommunen, men jag vågar lova att hen har glömt kulturbråket och superkontoret och personbråken. Däremot är det inte omöjligt att hen tackar Sophia Jarl för att tågen äntligen kommer fram i tid tack vare den utbyggda järnvägen.

För min egen del promenerar jag vidare och varje gång jag går igenom Industrilandskapet känner jag en oändlig stolthet över att husen blev kvar och rustades upp och fylldes med nya spännande verksamheter. Trots att min insats i sammanhanget var minimal.

Lars Stjernkvist är tidigare socialdemokratisk kommunstyrelseordförande i Norrköping och numera frilansande skribent.