Första gången jag var i Norrköping på ett uppdrag i tjänsten så var mitt syfte att lära mig mer om missbrukslivet och herointillgången i staden. Det här var ungefär vid den tiden då Norrköpingsbon och numera professorn vid Linnéuniversitetet Philip Lalander började ge ut sin trilogi om unga heroinmissbrukare i Norrköping. Den första boken heter "Hela världen är din" och kom ut 2001. Del två heter "Respekt" (2009) och den tredje boken "Människor behöver människor" släpptes 2016.
Lalanders böcker bygger på så kallade etnografiska studier. Han levde under långa tider mycket nära heroinmissbrukarna i Norrköping. Under den här tiden, för ungefär ett kvarts sekel sedan, växte antalet heroinister mycket fort i staden. Människorna inne i missbruket ägnades ganska mycket uppmärksamhet i lokalmedia och "heroinmissbrukarnas liv i Norrköping" var ett återkommande ämne i både nationella och internationella socialpolitiska tidskrifter.
Under drygt ett decennium av mitt tidigare liv så bodde och levde jag och min familj tillsammans med unga människor med missbruksproblem av allehanda slag. Det kom att bli mitt livs universitet. Jag har också varit ledamot i den statliga utredningen Narkotikakommissionen och var även på Socialdepartementets uppdrag utredare av Hemlöshetsfrågan under ett par år i början av millenniet.
Allt det där börjar nu bli ganska längesen. Minnet väcktes till liv när jag häromdagen köpte och läste 2025 års första nummer av hemlösas tidning "Situation Sthlm" av försäljaren Jan vid Centralstationen. En artikel i tidningen handlade om ett pågående forskningsprojekt på Stockholms universitet. Rubriken var "Moral styr narkotikapolitiken." Ett av de "moraliska dilemman" som lyfts fram i texten är frågan om "brukarna ska inkluderas i samhället?" Eller om de ska fortsätta att "exkluderas och marginaliseras för att ge signalen om att det inte är okej att använda narkotika?"
Det är en klassiskt bra fråga som fångar in narkotikapolitikens moraliska motsättningar. Jag har absolut inget emot moral. En god moral är den bästa följeslagare man kan ha på livsvandringen. Moralism är däremot något helt annat. Moralism förstör, river ner och fördömer människor som är i stort behov av helt andra attityder och insatser. Det är till exempel en moralistiskt inspirerad socialskandal att det har tagit så väldigt lång tid som det har gjort att bygga upp fungerande och socialmedicinskt effektiva sprututbyten för injicerande narkomaner i Sverige.
Sprututbyten, bra mediciner och sociala insatser typ "Bostad först" som Norrköping kämpar på med är absolut inget som kan tänkas locka människor att börja använda tunga droger. Däremot är det en god hjälp till kommande inkluderingar i samhället utan att för den sakens skull behöva förvärra exkluderingen som finns inbyggd i det tunga missbruket i sig självt.
När jag dyker ner i Lalanders dåtid så slår det mig hur annorlunda allt är här i nutiden. Inte annorlunda i grunden förstås; missbruk och beroenden är nu som då eländen som inte går hand i hand med goda och trygga liv. Men annorlunda i hur missbruk betraktas och beskrivs. Nu för tiden tycks medkänslan för människorna i missbruket helt ha fått vika undan för ett totalt fokus på det kriminella. Narkotika omnämns numera nästan aldrig utan ändelsen "brott." Den groteska gängkriminaliteten har förvandlat allt. Men vi bör inte glömma att vi är människor. Allihop.
Widar Andersson är tidigare riksdagsledamot för Socialdemokraterna och tidigare chefredaktör och politisk redaktör för Folkbladet. Han skriver krönikor ur ett oberoende socialdemokratiskt perspektiv.