Simona Mohamsson är nyvald partiledare för Liberalerna. Vid lunchtid på tisdagen gjorde hon debut på Almedalens stora scen. Jag var där.
Det kan vara så att hon inte bara är på väg att rädda ett av Sveriges klassiska partier kvar i riksdagen. Än större är att Simona Mohamsson - om hon håller ut hela vägen fram till valet - kan ha stigit in i rollen som en efterlängtad hävstång för mindre tjafs om "Vem" och större kraft när det gäller "Vad" i den svenska inrikespolitiken.
Hon gjorde klart att hon och partiet kan samarbeta med alla men att de hör hemma i det borgerliga laget och att hon vill se Ulf Kristersson som statsminister efter riksdagsvalet 2026. Så indirekt som det är möjligt utan att vara helt direkt gjorde Mohamsson klart att frågan om relationen med SD inte längre är något helt avgörande stridsäpple. Därmed återvände hon andligt och språkligt till tiden före november 2015 då Liberalerna ännu hette Folkpartiet och var lite mer som folk är mest. Simona Mohamsson talade om "Folkpartiet classic" på ett sätt som mer än antydde en ambition att komma tillbaka till Folkpartiets kvaliteter på ungefär samma sätt som Carl Bildt då det begav sig talade om "moderat classic" när han tyckte att hans parti gått vilse i sin nya klädnad "nya Moderaterna."
Folkpartiets namnbyte var i grunden en del av partiets då styrande huvudriktning att distansera sig från Sverigedemokraterna. På ungefär samma sätt var M: s byte till "nya M" ett sätt att göra sig mera lika det dominerande regeringspartiet Socialdemokraterna för att på så sätt göra sig mer valbara i ett mycket S-präglat samhälle och folkhav.
Att bygga sitt partis politik och beteenden utifrån ambitionen att likna eller avsky ett annat parti är i längden förödande. Vilket inte minst S långa maktinnehav och folkliga förtroende bevisar. "S-classic" är ett sunt och förnuftigt förhållningssätt.
Om Folkpartiet nu gradvis återkommer i politiken så är det ett tillfrisknande och uppmuntrande besked om att SD efter snart tjugo år inte längre styr flera andra partier utöver sitt eget. Beskedet är givetvis uppmuntrande för Ulf Kristersson som moderat kandidat för fyra år till som statsminister 2026. Men det är minst lika sporrande och löftesrikt för Socialdemokraterna som behöver några välriktade sparkar i baken för att släppa sin skadliga fixering vid Sverigedemokraterna.
S har tappat mycket av sin arbetarförankring genom att mer låta som DN: s ledarsida än som ett socialdemokratiskt parti som ser verkligheterna som de är. 15 år av fascism- och nazismropande från ledargarnityret har försvagat socialdemokratins samhällsförmågor. Vilket partiledaren Magdalena Andersson var tydlig med på S partikongress i slutet av maj i år. Det finns kort sagt många positiva tecken i tiden för svensk politik. Vår samtids stora tunga problem med den inre och yttre säkerheten och med överlevnadschanserna för vår klassiska välfärdsstat behöver all uppmärksamhet under många år framåt. Vad som ska göras ska stå i centrum. Vem som gör det är en pragmatisk uppgift för medvetna politiska hantverkare. I grunden handlar det om - vilket Simona Mohamsson var inne på - att vi som stat, samhälle och medborgare ska bilda oss, bry oss och förstå att vi måste betala för oss.
Widar Andersson är tidigare riksdagsledamot för Socialdemokraterna och tidigare chefredaktör och politisk redaktör för Folkbladet. Han skriver krönikor ur ett oberoende socialdemokratiskt perspektiv.