Lars Stjernkvist
Förstå mig rätt, jag tar ansvar för allt som undertecknats av mig, varenda bokstav. Men den där någon var min hustru Laila, min livskamrat och samtalspartner. Nästan allt jag har gjort och sagt genom åren har jag först diskuterat med henne. Just krönikorna till NT läste hon särskilt noga. Det var ju en av hennes tidningar och det var hennes vänner som skulle läsa. Jag skyller inte mina misstag på henne, inte alls. Hennes klokskap och humor har utan tvekan gjort mig smartare och roligare än jag egentligen är.
Laila somnade in för gott för en dryg vecka sedan och sorgen känns avgrundsdjup. Nu får jag försöka famla vidare med hjälp av alla minnen.
Jo, vi diskuterade nästan allt och nästan alltid. Också om sånt som kan vara känsligt att ta upp. Politik förstås, men också om livets mening, vad som händer efter jordelivet. Sådant som kan förstöra stämningen på vilken släktmiddag eller kamratträff som helst. För väldigt många i vårt samhälle tillhör tros- och religionsfrågor det allra mest heliga och privata. Och därmed inget man frågar om, i alla fall inte i andra än väldigt privata och intima sammanhang.
Jag hade varit politiker och en offentlig person i trettio år när jag första gången fick frågan i en intervju om jag var troende. Den ställdes lite trevande apropå att jag ställde upp i kyrkovalet. Jag tycker att det är konstigt att den inte hade ställts tidigare. Trots allt, vid det laget hade jag svarat på allt ifrån favoritlag i fotboll till mina eventuella ungdomssynder. Frågor som knappast kan ses som viktigare för att förstå vad jag är för en slags person.
Missförstå mig inte, jag vill inte att det ska vara som i USA. Vad jag begriper går det inte att bli president om man inte har en religiös övertygelse och en kyrklig bakgrund. Och jag vill definitivt inte ha det som i länder där religionen och kyrkan är en integrerad del av den politiska makten. Jag längtar inte tillbaka till ett Sverige där prästen och kyrkan bestämde över samhället och människors liv.
Det är bra att vi har privatiserat trosfrågor, men det betyder inte att det är bra att inte prata om dem i olika sammanhang. Det är verkligen utmärkt att vi lever i ett land där vi får komma fram till vår egen slutsats, att vi får vara ateister eller kristna eller tvivlare eller muslimer utan att kommunen eller staten bryr sig. Men det betyder inte att frågorna har blivit mindre viktiga för oss som individer och jag tror att i ett gott samhälle förmår vi prata frimodigt om allt som är viktigt.
Därför är den här rädslan att prata om livets mening och vad som händer efter det här livet farlig.
Regeringen har tagit ett initiativ som innebär att vården i större utsträckning ska uppmärksamma de existentiella frågorna. Ja, det talas numera allt mer om existentiell hälsa, och vad jag förstår handlar det just om frågor om livets mening, hur vi ska förhålla oss till de riktigt stora frågorna om tro och sammanhang och mening. Det är ett utmärkt initiativ, och jag tror inte att det enbart kan förklaras med att vi har en kristdemokrat som socialminister, Jakob Forssmed. Nej, diskussionen har pågått en tid och den förra regeringen funderade i samma banor.
Jo, jag tycker verkligen att det är bra, men visst är det lite typiskt och en smula tragiskt att det ska krävas ett regeringsbeslut för att vi ska prata mer om det som jag antar att i stort sett alla funderar på. Gudskelov gör vi det inte varje dag, men med stigande ålder närmar sig insikten att det vi alla vet ska hända faktiskt kommer att hända och då, om inte förr, kommer säkert grubblerierna.
Vad jag försöker säga är att vi behöver prata mer om tro och meningen med livet, och jag är ganska säker på att min hustru hade sagt att det kunde sägas mycket mera rakt på sak. Sådan var hon, trygg i sina värderingar. Hon var inte religiös, men tyckte om att besöka kyrkor, uppskattade kyrkorummet. Jag brukade skoja om att hon var kyrklig och jag religiös. Hon visste vad hon ville och han visste vad hon tyckte.
Hennes livstrygghet gör inte min sorg och saknad mindre avgrundsdjup. Men jag försöker använda den tryggheten för att våga trycka på sänd-knappen för första gången utan att veta helt säkert vad hon tycker.
Lars Stjernkvist
Lars Stjernkvist är tidigare socialdemokratisk kommunstyrelseordförande i Norrköping och numera frilansande skribent