För en vecka sedan, klockan halv elva på förmiddagen den 30 januari, höll statsminister Ulf Kristersson en pressträff på regeringskansliet. Ämnet var det eskalerande våldet i samhället med bomber inne i vanliga bostadsområden. (Och det fasansfulla massmordet på en skola i Örebro den 4 februari hade ännu inte inträffat)
En dryg halvtimme in i pressträffen fick Filippa Fernqvist från TV 4 ordet i den frågestund som ingick i pressträffen. Fernqvist avslutade sitt inlägg med att fråga statsministern om "regeringen har kontroll över den här situationen?"
"Det är uppenbart att vi inte har kontroll över den pågående våldsvågen", svarade Ulf Kristersson. "Äntligen", mumlade jag för mig själv framför skärmen där pressträffen visades. Att öppet tillstå det som alla redan vet och förstår; det är faktiskt det första steget mot en bättre och uppdaterad politik.
Utan några alltför djupa liknelser i övrigt så finns det skäl att återvända till den tidiga hösten 1992 då regeringen kämpade för att försöka upprätthålla en bild av att man hade kontroll över den svenska valutan. Vi vet hur det gick. Den gamla ekonomiska regimen hade byggts upp av ett par decennier av svag tillväxt, av skyhög inflation och ständiga nedskrivningar av kronans värde gentemot exportindustrins viktigaste marknader och av politiskt fummel och svagheter i allmänhet. Efter några dagar med desperata åtgärder som 500 procents ränta fick regeringen erkänna det de flesta redan visste; att man inte hade kontroll över situationen. Och då öppnades så sakta vägen mot en ny ekonomisk regim med EU-medlemskap och en riksbank som inte längre var en partipolitisk lekstuga.
Det följde många tuffa år för vanligt folk då den gamla regimens kulisser och styrmodeller föll ihop. Runt en miljon människor drabbades av arbetslöshet. Gamla industristäder som Norrköping med plikttrogna och lågutbildade arbetare ute i fabrikerna for extra illa. Men steg för steg etablerades en stadig och sund tillväxt. Ansvarsfulla reallöneökningar, ett vitalt näringsliv och strukturellt viktiga reformer tog upp Sverige ur den djupa krisen.
En bit in i det nya millenniet visade sig tyvärr invandringen bli den nya politiska lekstugan i Sverige. Vilket i en mycket snabb sammanfattning är grundorsaken till att statsministern på sin pressträff sa att: "Nej; regeringen har inte kontroll över våldsvågen." Den gamla social- och rättspolitiska regimens kulisser faller ihop. Det är bara att konstatera att tillskapandet av utanförskapsförorter och etniskt driven massarbetslöshet, acceptansen av hedersförtryck, aversionen mot fängelsestraff, blygheten inför främmande religioner, blundandet för den svaga tillväxten per person, välkomnandet av det utbredda tiggeriet och tillämpandet av en sekretesslagstiftning som gjort staten tandlös har skapat ett Sverige i kris. Självklart har regeringen inte "kontroll" över situationen. Tvärtom; en regering som säger sig ha kontroll över kriminaliteten i Sverige idag vore sannolikt genomkorrumperad och sönderinfiltrerad.
Därför pågår nu ett nybygge i Sverige. Vi återvänder till invandringens fack 1A: Arbetskraftsinvandring i eftertraktade och välbetalda yrken. Skolor som inte förmår hålla ordning och reda och som inte lär barnen svenska stängs. Dömda gärningsmän straffas för vad de gjort och inte utifrån hur gamla de säger att de är. En bit in på 30-talet kan vi förhoppningsvis ha en regering som på hyfsat goda grunder äntligen kan säga sig ha rimlig social-rättssstatlig och ekonomisk kontroll över landet. Det är verkligen något att strida för.