Vem blir hans efterträdare? Blir det Magdalena Andersson eller Lena Hallengren eller möjligen Eva Nordmark? För visst blir det en kvinna?
Jodå, jag om någon vet att det är så här det fungerar. Eller rättare sagt, ska fungera. För ingen är oersättlig och lyckligtvis är framtiden för de flesta mer spännande än det förflutna. Jag är alltså inte alls bitter för egen del. Visst kändes det lite tomt när jag slutade som kommunstyrelsens ordförande, när telefonen tystnade och alla blickar vändes åt ett annat håll. Men i grunden är det sunt. Dessutom är det tur att det finns några att spekulera om. För det betyder att man som ledare har lyckats bädda för att det finns några som kan ta över.
När det väl är sagt, jag tycker trots allt att det kan finnas skäl att för ett ögonblick titta tillbaka, och fundera på vad som har hänt under åren med Stefan Löfven. Fundera på vad han har betytt för sitt parti och för landet.
Många har nämnt hans skicklighet som förhandlare. Han har överlevt fler kriser än de flesta och dessutom behållit lugnet, i alla fall för det mesta. Jag håller med. De politiska kommentarerna har handlat mest om just kompromisserna, om eftergifterna. Många och inte minst han själv har lyft fram fler anställda i skolan och vården som de stora framgångarna.
Det som betyder mest kommer ofta smygande. De stora omvälvningarna i samhället sker inte så sällan stegvis. Just nu upplever vi något av en investeringsboom i vårt land. Den kan definitivt inte beskrivas som smygande. Bara i Norrland pågår det och planeras det för investeringar för hisnande 1000 miljarder kronor. Och nästan allt i syfte att ställa om Sverige till ett hållbart samhälle. Det handlar om vindkraft, fossilfri stålproduktion, batterifabrik och mycket annat. Som sagt, det byggs och bullras och det märks verkligen att det händer något. Orsakerna till boomen, de är inte lika uppenbara.
Det som har möjliggjort allt detta har kommit stegvis, nästan smygande. Kommunikationer har byggts ut. Forskningen har förstärkts. Klimat- och miljökraven har skärpts.
Jag säger inte att allt detta är Stefan Löfvens förtjänst. Inte ens alla politikers. Det är ett samspel mellan offentliga beslut och privata och inte minst, följden av att det finns driftiga entreprenörer. Det som händer, inte minst i Norrland, illustrerar emellertid det som Stefan Löfven mer än något annat står för; övertygelsen om att det går att kombinera industriell utveckling och ekonomisk tillväxt med en hållbar utveckling.
Jo, jag tillhör verkligen dem som har uppskattat Löfvens insatser. Och jag gillar honom som person. Jag har mött många politiska ledare, svenska och andra. De flesta trevliga och seriösa, men nästan alltid påverkade av maktens privilegier. Många ganska självupptagna. Det är kanske inte så konstigt. Det är nog svårt att stå ut med att ständigt höra talas om sig själv och se sig själv på TV om man inte är en smula självupptagen.
Jag känner inte Stefan Löfven privat. Men det jag har sett tyder på att han är sällsynt opåverkad av makten. Han verkar snarare generad än berusad av uppmärksamhet och upphöjelse. Därför tror jag inte att han har särskilt svårt att leva utan allt det. Han verkar inte särskilt ångestfylld inför sitt nya liv.
Vem vet, det är kanske just det som mer än något annat förklarar varför han överlevde som statsminister under tio turbulenta år. Det skadar aldrig med en viss distans till det du håller på med.
Lars Stjernkvist
tidigare kommunstyrelsens ordförande i Norrköping, numerande frilansande skribent