Den här krönikan ska handla om Sophia Jarl. Det har ju nyss blivit känt att hon lämnar sitt gruppledaruppdrag för Moderaterna i Norrköping efter sommaren. Sophia Jarl har rekryterats av M: s riksvalorganisation med uppgiften att inför det kommande valet "stärka och stötta moderater" i hela landet.
Det är framförallt inför och efter valen som det öppnar sig transferfönster för politiker på olika nivåer och i olika partier. Varje val går stämningsmässigt att jämföra med allt som händer och sker inför en ny allsvensk fotbollssäsong; allt är återigen möjligt och spelare och ledare flyttar runt mellan olika positioner och uppdrag.
Jämfört med de flesta västliga demokratier så är det tämligen långt mellan valen i Sverige. För alls inte så länge sedan så var det tre år mellan valen. Lite längre tillbaka - före 1970 - hölls det val vartannat år (även om mandatperioderna för de som valdes var fyraåriga) Och nu genomförs alla val - utom till Sametinget, EU-parlamentet och Svenska kyrkan - den andra söndagen i september vart fjärde år.
Fyra år är en lång tid. Men ändå går åren snabbt på något sätt. Så politiker som får möjligheter att röra på sig när valrörelsefönstren öppnas bör oftare svara ja eller nej. Chansen kanske aldrig kommer igen?
Sophia Jarl har nu erbjudits och tagit emot en valrörelsechans att lämna den kommunala politiken för att prova lyckan i rikspartiets valorganisation. Vad som är hönan och ägget i det här fallet är inte så lätt att veta. Å ena sidan vet jag att många moderata toppolitiker har ett mycket gott öga till Sophia Jarl. Å andra sidan kan det ju vara så att en orsak till Jarls nya uppdrag är uppfattningen att M: s chanser att återta ledartröjan i Norrköpings kommunstyrelse ökar om Sophia Jarl gör något annat. Ingen kan ju nämligen blunda för den air av schismer och konflikter som omger Moderaterna i Norrköping. Bråken började inte med Sophia Jarl. Men bråken och gnyet inifrån Moderaterna har heller inte klingat av under Jarls styre.
Jag kom till Norrköping och Folkbladet/NT långt innan Jarl hade hand om det. Utan att röja källor eller förtroenden så minns jag många samtal och insändare från moderater i stan som under anonymitetens beskydd ville skälla och klaga på sina ledare och kollegor.
Jag läser i Eva Jensens intervju med Sophia Jarl i NT (25/4) att Jarl uppmanar sin ännu okända efterträdare att "hålla i skattepengarna." Det är förstås viktigt att aldrig glömma att de pengar som kommunen har är pengar som medborgarna skickat in som skatter till det allmännas bästa. Men för den interna regeringsstyrkan i Moderaterna i Norrköping är det nog än viktigare att bygga upp en stabil laganda och en kultur av samarbetsintresse. Vem vet; kanske bör Jarls efterträdare framförallt snegla på kommunstyrelseordföranden Olle Vikmång (S)? Och agera på ett sådant sätt att det inte byggs några vallgravar som gör det onödigt svårt att samarbeta med S sedan rösterna räknats färdigt i september 2026?
Norrköping är en hyfsat stor stad. Och även om Moderaterna nu är ett regeringsbildande och statsministerbärande parti så går det knackigt för M i de större städerna. Socialdemokraterna har genom maktskiftet i Norrköping nyligen åter tagit hand om kommunstyrelseposten i nio av de tio största städerna i Sverige.(Det är egentligen bara Helsingborg som i dags dato framstår som ett stabilt M-fäste). Om en ny ledare för Moderaterna i Norrköping kan bilda en samverkan där både KD och SD (och kanske något mer parti) ingår så torde en återkomst som valsegrare 2026 vara fullt möjlig. Och om Sophia Jarl framgångsrikt samtidigt kan peppa och stötta moderater runtomkring i de andra större städerna så är det ett läge där M vinner på flera fronter samtidigt. Vi får väl se hur det går. Valen kan - precis som de allsvenska årgångarna i fotboll - ju gå lite hur som helst; även om sossarna och Malmö oftast vinner.
Widar Andersson är tidigare riksdagsledamot för Socialdemokraterna och tidigare chefredaktör och politisk redaktör för Folkbladet. Han skriver krönikor ur ett oberoende socialdemokratiskt perspektiv.