Partierna på riksnivå våndas inför besluten om nya stambanor för höghastighetståg. M och KD verkar backa från sina löften att bygga de nya spåren mellan Stockholm, Malmö och Göteborg, och vill – märkligt nog - inte ens delta i regeringens samtal.
Frågan är förvisso inte enkel, vilket borde göra det än viktigare för oppositionen med dialog.
Några tunga ekonomer skriver i DN att höghastighetståg är en förlustaffär – ”samhällsekonomiskt olönsamt”, skriver de. Tre KTH-professorer plus ett par andra professorer i ekonomi och teknik hävdar i SvD precis motsatsen: Ekonomernas sätt att räkna samhällsekonomisk lönsamhet klarar inte att fånga in vad det handlar om – investeringar i ett 100-150-årigt perspektiv som kan bli avgörande för arbete och rörlighet, klimat och hållbarhet, regionförstoring osv. De hävdar rent av att det behövs ännu mer järnvägsinvesteringar, bland annat mot bakgrund av att Trafikverket alltid underskattar tågtrafikens tillväxt och överskattar biltrafikens.
Hur ska man då resonera?
Enigheten verkar stor om att vi måste göra något åt den bristfälliga järnvägskapaciteten. Spåren är fulla redan nu, samtidigt som vi har snabbt ökande efterfrågan på både person- och godstransporter. Sorgligt nog har vi hittills gått motsatt väg och rustat ner järnvägen.
Mellan 50-talet och 80-talet avvecklade vi en femtedel av det svenska järnvägsnätet och andelen resande sjönk kraftigt, men har de senaste 25 åren ökat med 120 procent! Spårkapaciteten är därför numera helt otillräcklig. Att göra ingenting – eller bara underhålla – är därmed inget alternativ.
Då säger mig min grundinställning att när vi vet att behoven växer snabbt och nya järnvägar och stationer ska hålla i 100 år och mer, kan det inte vara sunt att lappa och laga med dagens näst-bästa teknik istället för att satsa på lösningar som kan motsvara framtidens växande krav. Det gäller särskilt i ett land som växer så snabbt som Sverige.
För östgötaregionens pendlingsmöjligheter mot Stockholm spelar det kanske mindre roll om tågen på Ostlänken går i max 250 km/tim eller 320. Men för attraktiviteten i framtida tågresande mellan ändpunkterna Stockholm/Uppsalaregionen, Öresundsregionen Malmö/Köpenhamn och Göteborg/Västsverige, och för många resmål däremellan, spelar det helt avgörande roll, särskilt i ett hundraårsperspektiv.
Våra relativt långa avstånd gör det nödvändigt att skapa riktigt snabba tågförbindelser för att kunna erbjuda gångbara alternativ till inrikesflyget, godstransporter och pendlingsmöjligheter för människor som vill jobba i storstäderna, men slippa bo där. Då räcker varken elbilar eller miljövänligare flyg.
Själva investeringen är heller inte svår att finansiera. Det finns ovanligt gott om pengar i världen som vill vara med och långsiktigt finansiera hållbara infrastrukturinvesteringar till mycket gynnsamma villkor, inklusive stora EU-stöd.
Personligen tror jag därför att det riktigt stora slöseriet vore att satsa kanske 150-200 miljarder på en halvmesyr hellre än 230 miljarder på en hållbar, långsiktig lösning!
Göran Färm är fd Europaparlamentariker (S).