Valåret 2026 närmar sig och som vanligt upptas en stor del av den mediala rapporteringen av spekulationer om vilka av våra åtta riksdagspartier som kan tänkas stå ut med att samarbeta med varandra sedan väljarna har sagt sitt. Kan Liberalerna uthärda att SD tar plats i en regering där också L ingår? Är det möjligt att V och C kan sitta i samma S-ledda regering om det krävs för ett maktskifte? Skulle C kunna byta fot och vara med i ett samarbete där SD ingår? Är det möjligt att tänka sig en regering som består av M och S? Och så vidare och med mera.
Dylika frågor må vara kul att spekulera om vid partipolitiska och mediala sittningar. För huvuddelen av väljarna står dock helt andra saker i centrum. Det handlar kort och gott om sakernas tillstånd i samhället. Om förhållanden "på marken" i verkligheternas vardag. Att det förhåller sig på det viset vet ju partierna om sedan länge. Men likafullt ägnar sig nästan alla i varierande omfattning åt att måla upp "röda linjer" mot samarbete med det eller detta partiet.Vilket sannolikt glädjer somliga av de aktiva partimedlemmarna. Men den glädjen kan bli mycket dyrköpt. Så går i vart fall mina tankar efter att ha läst Hans Bergströms bok "Trumps Amerika" (Timbro förlag) som i dagarna ges ut i en utökad pocketversion. Boken gavs ut första gången på hösten 2024. I nyutgåvan finns tre nyskrivna kapitel där Bergström analyserar och diskuterar Trumps valseger och återkomst som president i USA.
I boken delar Bergström med sig av sina djupa kunskaper om den amerikanska politikens detaljer, personer och institutioner. Fördömt intressant minst sagt. I det här sammanhanget - partiers relationer med medborgarna - är det särskilt aktuellt att ta till sig de långsamma samhälls- och partiförändringar som har lett fram till dagens läge där Republikanerna numera är det största partiet för arbetare och lågutbildade. Denna förflyttning har till stor del ägt rum under de tio år som Donald Trump tagit ett allt fastare grepp om partiet. Både Trump och den tidigare sittande presidenten Joe Biden hade extremt låga förtroendesiffror hos allmänheten. Men likafullt drog Donald Trump det klart längsta strået i presidentvalet. Varför? Jo därför att missnöjet med allt det som störde vardagsfriden för vanligt folk - inflationen, den oreglerade invandringen och allsköns märkligheter på den offentliga förvaltningens markplan- steg för steg puttade och puffade alltfler väljare mot Trumps läger.
Det är inte rättrådigt att rakt av jämföra Sverige med USA. Vi har helt olika valsystem och samhällsorganisationer. Mängden av småpartier i Sveriges riksdag har ju till exempel öppnat en statsbidragsförsörjd marknad för partier som inte främst vill styra landet utan som hellre sysslar med sådant som de allra flesta av väljarna tycker är konstigt och udda. Men det finns likheter som i vart fall större (men helst alla) svenska partier bör hålla ögonen öppna inför.
En viktig lärdom och insikt är just att avstå från att rita upp "en massa röda linjer" mot andra partier. Sådana ställningstaganden fjärmar partier från breda medborgargrupper eftersom de "röda linjerna" lätt blir synonyma med blygsel och motstånd mot att ta itu med tunga samhällsproblem som oroar och plågar många människor. Så har det definitivt varit när det gäller invandring och gängkriminalitet. Vilket bäddade för den senaste regeringsbildningen 2022. Ett gott råd till alla partier som verkligen vill vara med och styra Sverige är därför att före valet avstå alla spekulationer om andra partier för att istället tala klart och tydligt om hur de vill ta itu med de samhällsproblem som tynger medborgarna.
Widar Andersson är tidigare riksdagsledamot för Socialdemokraterna och tidigare chefredaktör och politisk redaktör för Folkbladet. Han skriver krönikor ur ett oberoende socialdemokratiskt perspektiv.