Min son har inte ens gått en månad i nionde klass och redan förra veckan var det dags för temavecka inför gymnasievalet. Sedan fick vi föräldrar en gedigen kurs i hur gymnasievalet går till, poängsystem och så vidare. Ingen tvekan råder om var fokus under detta grundskolans sista år ska ligga – kommande tre års utbildning. Jag tycker det är utmärkt.
Som jag tidigare skrivit i de här spalterna, är den viktigaste faktorn för en ung människas självförsörjning och möjligheter framåt att genomföra gymnasiet. Vilket program spelar mindre roll, bara studenten är i hamn – vilket är långt ifrån självklart för alla. Hela 15 procent av svenska niondeklassare var nämligen inte behöriga till gymnasiet. Gott då att såväl elever som föräldrar blir påminda om vikten av att bli godkänd samt, förstås, vilka val som står till förfogande.
Yrkesmässa på Bråvallagymnasiet i Norrköping med de eftertraktade yrkesprogrammen inom industriteknik, fordon och transport, bygg och anläggning med flera. Ja, alltså eftertraktade av företagen. Eleverna däremot har visat svalt intresse för yrkesprogrammen, som därför på flera håll i landet riskerar att läggas ner. De praktiska gymnasieprogrammen är dyra och därmed svåra att genomföra med för få sökande elever – trots att arbetsgivarna står på rad efter redan innan studentmössan åkt av.
Väger löfte om jobb inte tungt i valet av gymnasieprogram? Eller har den informationen inte nått eleverna? Får de fel, för lite eller för sen information? När Bråvallas industritekniska program hotades av nedläggning, sades det just att fler måste söka programmet.
Måste, ja. Men vem ska bestämma vad eleverna Kalle och Lisa ska välja för gymnasieprogram? Svaret är förstås att det ska Kalle och Lisa göra själva. Eleverna står för efterfrågan, men gymnasievalet är inte som vilken marknad som helst där man kan kasta ut de alternativ som inte går tillräckligt bra. Skolor, yrkesvägledare, lärarna, arbetsgivare och samhället i stort måste göra utbudet tillräckligt attraktivt. Och här ingår kunskap om vilka jobb som finns, behövs och hur man utbildar sig till dem. Det snacket måste komma tidigare än i nian. Hur bra temaveckan då än är, är det för lite och för sent. När nu (2025) gymnasieskolan tydligare ska dimensioneras för arbetsmarknadens behov (Lars Stjernkvists utredning i grunden), gör det saken förstås inte mindre angelägen.
Samtidigt som bryggan mellan utbildning och arbetsmarknad behöver stärkas, bör valet av gymnasieprogram avdramatiseras. Många elever upplever stress, oro och till och med ångest inför detta val. Det kan kännas livsavgörande, vilket det alls inte är. Vi har aldrig haft en mer föränderlig arbetsmarknad än nu, vi lever längre och ska därmed arbeta längre upp i åldern. Det finns gott om skäl och möjligheter att senare byta bana, det kallas livslångt lärande av en anledning.
Det finns en mängd positiva och kreativa initiativ som syftar till att öka barn och ungas nyfikenhet och kännedom om arbetsmarknaden – Jobbcirkus på Arbetets museum och Industridag Östergötland, är två exempel. Kompetensförsörjningen är som bekant näringslivets största hinder för tillväxt, så satsningarna behöver bli fler. Utbildningsväsendet och arbetsmarknaden behöver samarbeta mer och mötas oftare både i och utanför skolan. Mer välgrundade och motiverande prao-veckor, vore ett sätt. Fler temaveckor för skolbarn i lägre åldrar, ett annat. Bildning för livet är viktigt, men kunskap för att få ett jobb och försörja sig är också centralt – för såväl individen som samhället.
Maria Björk Hummelgren
Maria Björk Hummelgren är vice vd och näringspolitisk chef vid Östsvenska handelskammaren och krönikör i NT.