”Vi hade ju precis kommit ur pandemin…”

Är det någon mer som tänkt så de senaste veckorna? Precis som om en genomgången kris skulle skydda oss från nästa.

Är det tillåtet att njuta här när vetskapen finns att där, inte mer än 150 mil bort, flyr européer för sina liv när bostadshus, skolor, sjukhus och parker bombas och kulor smattrar? skriver Maria Björk Hummelgren. Påbilden bär ukrainska hjälparbetare en gravid skadad kvinna utanför mödravårdssjukhuset i Mariupol.

Är det tillåtet att njuta här när vetskapen finns att där, inte mer än 150 mil bort, flyr européer för sina liv när bostadshus, skolor, sjukhus och parker bombas och kulor smattrar? skriver Maria Björk Hummelgren. Påbilden bär ukrainska hjälparbetare en gravid skadad kvinna utanför mödravårdssjukhuset i Mariupol.

Foto: Evgeniy Maloletka

Krönika2022-03-11 21:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Precis som att utgången av en världsomspännande sjukdomsspridning som krävt miljontals liv, skulle skydda mot en maktfullkomlig översittare… Verkligheten vittnar snarare om det motsatta. Många menar att pandemin möjliggjort för Putin att i isolering smida sina medeltida planer. 

Förutom att dessa nu dag för dag raserar ukrainska städer, kultur och liv, raserar de även tron på en enad värld. En tro som idag känns förtvivlat långt borta och i ärlighetens namn ganska naiv. Den hoppfulla och möjligen romantiskt lagda hade kanske funderat i banorna att när jordens länder till slut krånglat sig ur covid-19:s mördande grepp, skulle vi belönats med försonligare sinnelag och fokus läggas på gemensamma framsteg för en friare värld. 

Så fel man kan ha. 

Får man ens vara glad? När jag på måndagsmorgonen träffar kolleger och företagare och undrar om helgen varit bra, svarar flera lite undvikande. Nästan ursäktande att jo, nog har helgen varit trevlig och vädret har ju varit fint. Men… är det tillåtet att njuta här när vetskapen finns att där, inte mer än 150 mil bort, flyr européer för sina liv när bostadshus, skolor, sjukhus och parker bombas och kulor smattrar? 

Så klart har vi ett ansvar att vara medvetna. Att inte blunda för hemskheterna som pågår utan med sund, källkritisk blick inhämta den kunskap och information vi kan och mäktar med. Sverige och EU tillsammans med Storbritannien och USA har stått upp ovanligt snabbt och unisont. Regeringar och myndigheter, företag och privatpersoner. Kriget är obarmhärtigt och oprovocerat. Ekonomiska följder för oss som fördömer och stödjer sanktionerna är ofrånkomliga men ifrågasättandet tycks obefintligt. Att det ska svida för Ryssland för regimens anfall av Ukrainas suveränitet och frihet, enas vi kring.

Diplomati och handel är ofta en möjliggörare och till och med fredsmäklare. Men för närvarande är verktygen menlösa för Putins Ryssland. Sakta men säkert kommer sanktionerna tillsammans med krigets enorma kostnader nöta ner rysk ekonomi, och i förlängningen stödet på hemmaplan för presidenten. Statskassan kommer dräneras och ryssarnas plånböcker tömmas. Frågan är hur länge Putin håller ut, eller kanske snarare hur länge hans landsmän och innersta krets gör det.

Det är välkänt att Putin sätter högt värde på sportsliga bedrifter, och Kina behövde nog inte be två gånger om att vänta med invasionen tills efter OS. Förutom ekonomiska sanktioner har Ryssland nu också pådragit sig uppseendeväckande idrottsliga och kulturella sanktioner. Inte sällan riktade direkt mot presidenten själv. Bra så, många svidande bäckar små. 

När andra världskriget rasade och Storbritanniens premiärminister Winston Churchill fick frågan om staten borde dra ner på kulturbudgeten lär han ha svarat; varför då, vad finns då att försvara? Med det i bakhuvudet har vi förstås rätt, ja kanske till och med skyldighet, att vara glada. Därmed demonstrerar vi friheten vi har att njuta av fint väder, skrattande barn eller annat som gör helgen trevlig. Vi kräver detsamma för våra europeiska grannar. 

Maria Björk Hummelgren

Näringspolitisk chef på Östsvenska Handelskammaren och krönikör i NT