20 år sedan Berlinmuren föll Mentala arvet största problemet

Det största problemet i dagens Östeuropa är uttryckligen det mentala arvet efter kommunismen. Ekonomin går gradvis att återställa, den sargade miljön repar sig så småningom, men tystnaden under kommunismen kan gå i arv i flera generationer. Det skriver Tünde Puskás.

Norrköping2009-11-09 00:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag såg inte på TV att berlinmuren föll, eller rättare sagt kunde jag inte se hur muren föll. Orsaken var att sådana nyheter inte fick visas i det då ännu politiskt djupfrysta Tjeckoslovakien, där jag föddes och växte upp. En vecka efter murens fall var turen kommen till oss. I mitt gymnasium kom några lärare en dag in i klassrummet och bad om ursäkt för att de undervisade oss i fel saker alla dessa år. Förstås hade vi hela tiden känt till att mycket som undervisades i skolan var lögn, både elever och lärare, men det var klokast att vara tyst om saken. Även om situationen på 1980-talet var mindre farlig än under tidigare årtionden kunde kommunisterna fortfarande förstöra livet för den som sade emot. För mig kom kommunismens fall i sista ögonblicket. Jag höll precis på att gå ut gymnasiet och de mest eftertraktade studieplatserna hade i praktiken varit öronmärkta för den kommunistiska elitens barn. Arbetarbarn som jag förväntades ta emot det som blev över. På nästan en dag blev vår värld så oerhört mycket större. Kommunismen gjorde stora samhällen mycket små, eftersom allting måste kontrolleras. Det man inte hann kontrollera förbjöds för säkerhets skull. Sedan blev det inte så mycket kvar. Vi led ingen direkt materiell nöd i Tjeckoslovakien. Vi hade mat för dagen och tak över huvudet. Extra inkomster kunde vi få genom att odla grönsaker. I byarna jobbade vi alla, ung som gammal, med våra hobbyjordbruk. Dagarna blev långa, men vi kunde köpa en ny soffa. Men ett och annat kunde vi tidvis inte alls köpa, som tvättpulver och bindor. Hur skulle tjänstemännen i de statliga planeringsorganen kunna förväntas tänka på alla småsaker …?Min hemby ligger mindre än 20 mil från Wien, men att besöka Wien var otänkbart - för oss kunde det lika gärna ha legat i ett annat universum. Halvvägs dit löpte nämligen en gräns försedd med taggtråd och vakttorn i syfte att hålla oss fångna i vårt land.Vi kunde ibland resa till andra socialistiska länder. Två gånger per år kunde vi besöka Budapest i Ungern. Där köpte vi tvättpulver och jeans. Jeansen klädde vi på oss i flera lager för att få möjligast många par över gränsen. Smuggling kan det kallas, men kommunismen gjorde oss alla till småskurkar. Jag kan inte minnas att jag skulle ha träffat en enda människa i Tjeckoslovakien som faktiskt trodde på kommunismen. Det fanns de som spelade med för att skaffa sig förmåner, men knappast någon som faktiskt trodde på det som sades. Men ideologin påverkade oss ändå - många tappade initiativförmågan, andra upphörde att bry sig om samhället. År 1989 slogs inte dörrarna upp till paradiset (även om en och annan kanske trodde det en kort stund). För många blev omställningen svår. Men mycket få längtar tillbaka, även om de nostalgiskt minns att mjölken minsann var billigare under kommunisterna. Kommunismens fall lämnade efter sig ett stort tomrum som i värsta fall fyllts av nationalistiska hysteriker. Det ena kollektivistiska tänkesättet byts lätt ut mot ett annat.Det största problemet i dagens Östeuropa är uttryckligen det mentala arvet efter kommunismen. Ekonomin går gradvis att återställa, den sargade miljön repar sig så småningom, men tystnaden under kommunismen kan gå i arv i flera generationer.
Läs mer om