Allt fler tar avstånd från EMU
Svensk export och ekonomi har haft fördelar av vår fristående valuta och en klok riksbanksledning, skriver Dag Södling.
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Så icke den trägne debattören Gunnar Axén, som på NT Debatt den 28 december med nyliberalens trosvisshet sopar undan argumenten mot en anslutning. "Ju närmare folkomröstningen i september vi kommer desto mer hårddragna och enkelspåriga kommer argumenten att bli". Citatet är en utmärkt karaktäristik av hans eget inlägg. Efter en dilettantisk historik om penningväsendets framväxt och utveckling kan han slå fast att det är folk "som i andra sammanhang har en väldigt speciell syn på penningpolitiken" som argumenterar mot valutaanslutning. Hans ostrukturerade resonemang antyder,"att det är politiker som kortsiktigt skor sig genom inflation och penningvärdesförsämring." Sådana populistiska vulgärargument, från en riksdagsman och ledamot i finansutskottet, hör inte hemma i den seriösa debatten.
Gunnar Axén borde som folkvald acceptera att landets finanspolitik utformas inom det parlamentariska systemet, med för honom synbarligen förhatliga politiska medel. Liksom att penningpolitiken styrs av en fristående riksbank. Att bägge styrinstrumenten skulle fungera bättre i en valutaunion med 25 länder med skiftande problem, som han hävdar, ärhögst osannolikt.
OECD-statistiken har återkommande visat att Sveriges penningpolitik varit mer framgångsrik än flertalet andra EU-länders. Svensk export och ekonomi har haft, och har enligt ekonomiska bedömare, i allt väsentligt haft fördelar av vår fristående valuta och en klok riksbanksledning.
Ekonomin i Tyskland, den europeiska ekonomins nödvändiga lok, har sedan länge stagnerat och befinner sig i djup ekonomisk kris, samtidigt som ett flertal andra EU- nationer, som Frankrike, brottas med ohanterliga underskott i budgeten. Inför EU:s östutvidgning måste nuvarande EU-länder inte bara få ordning på sina egna ekonomier, utan också skapa de gigantiska tillskott som de nya medlemsländernaställer krav på. Att i detta perspektiv tro att euron ska ge den bästa grunden för en stabil valuta- och finanspolitik, syns minst sagt naivt.
Under det år euron varit betalningsmedel inom europeiska unionen är det inte bara centralbankens chef Duisenberg som uttryckt besvikelse. Protester och köpbojkotter mot de fördyringar som konsumenterna förknippar med euron, är en tydlig reaktion. I Tyskland kallas den nya valutan inte utan goda skäl teuron, den dyra euron.
Populistiska inlägg av EMU-fantaster som Axén, med mer eller mindre öppen målsättning att förflytta alltmer av den nationella beslutande rätten till en federativ EU-organisation, gagnar knappast en saklig och analyserande debatt i den största fråga vi någonsin haft att ta ställning.
När det gäller att dela hela plånboken med den europeiska familjen, kan det vara klokt med en försiktig och prövande inställning.