Biståndet når inte till dem som bäst behöver
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Alltför ofta får vi läsa om gamla och sjuka med liggsår och annat elände, vars vanvård skylls på bristande resurser. Såsom boende i Norrköping borde Biörsmark orientera sig om de slutsatser, som projektet Välfärd i Norrköping kom fram till och också ta till sig de synpunkter, som Eva Lips (m) nyligen framförde på NT:s debattsida. De 4,2 miljarder som skiljer fp:s och m:s biståndsyrkanden skulle säkert kunna göra stor nytta på annat håll i statens budget.
Folkpartiet har sedan länge profilerat sig inom bistånds- och invandrarpolitiken. Under den borgerliga regeringsperioden hade folkpartiet ett avsevärt större inflytande än vad som motsvarade taburettinnehavet. Moderaterna tvingades ge upp sina krav på nedskärningar av biståndet. Vissa år lyckades också fp driva upp biståndet till enprocentsnivån, vilket innebar tre gånger så mycket av våra resurser, som genomsnittet i dåvarande OECD.
Vi låg även då i biståndsligans topp tillsammans med Norge, Danmark och Holland. Till skillnad mot Sverige tillämpar dessa tre länder med sina starka ekonomier, en restriktiv invandringspolitik. Fp:s biståndskrav under den borgerliga regeringen bidrog till den ekonomiska kris, som Sverige upplevde i början av 90-talet.
Biörsmark har framgångsrikt argumenterat på debattsidor och från riksdagens talarstol. I en riksdagsdebatt under fyrpartiregeringen, då den för Norrköpingsborna ej okände Pierre Schori gladde sig åt att moderaterna tvingats till reträtt i biståndsfrågan, påminde han fp om att man hade djävulen (alltså moderaterna) i båten. Biörsmark inkasserade då poäng genom att påminna Schori, om att sossarna tidigare rott med djävulen, då biståndsramen sänkts i samförstånd med moderaterna.
Visst är det sorgligt, att det finns dryga miljarden människor, som med FN:s mått klassas som fattiga, trots att många av dem bor i länder rika på resurser. Det är bara så, att Sverige knappast kan göra någonting för att avskaffa fattigdomen annat än att kämpa för frihandel.
Vi har under lång tid gett ett bistånd till många länder, men endast droppar av detta penningflöde har nått de fattiga. I en avskräckande omfattning har pengarna hamnat i den politiska elitens fickor och därmed ökat klassklyftorna.
En svensk rådgivare i ett afrikanskt ministerium skrev en gång i Sidas dåvarande tidning Rapport följande: "Huvuddelen av vårt bistånd går genom dessa överdimensionerade och ineffektiva statsförvaltningar, som tycks vara näst intill oförmögna att bekämpa fattigdomen i sina länder".
En före detta Sidachef skrev också i Rapport följande: "Biståndet i Sverige domineras av en nomenklatura, en grupp av människor, som lever på biståndet och reser flott i världen och naturligtvis är starka tillskyndare av enprocentmålet".
Man måste ge Biörsmark en eloge för att han "tillnyktrat" på äldre dar och numera bara är tillskyndare av enprocentmålet. För några år sedan var det tvåprocentmålet som gällde för Biörsmark och fp.