Hur någon kan betrakta trädgårdsjordbruket
i Baltikum på 90-talet, i sviterna av planekonomins monumentala sammanbrott, som en förebild är svårt att förstå. Lika svårt att smälta är hur någon kan se hur det kommandostyrda jordbruket i diktaturens Kuba som ett positivt exempel. Det är dock precis vad Bengt Cete gör. Han menar att dessa två exempel är vägen framåt. Det är nog snarare en återvändsgränd.
Krisen i 90-talets Baltikum och problemen på Kuba i dag är ett resultat av att människor tas ifrån makten över sina egna liv. Denna småskalighet i jordbruket, som Cete lyfter fram så sent som i förra kommunfullmäktige i Norrköping, är ett utslag av att individer måste tillbringa all sin vakna tid till att överleva från dag till dag. Människorna där tvinga(de)s odla upp sin egen trädgård inte för att de vill, utan för att helt enkelt inte gå under. Det är märkligt att Bengt Cete inte inser det.
Ännu märkligare är att Bengt Cete angriper det jordbruk som finns i Sverige i dag. Mänsklig kreativitet, modern teknik och vetenskapliga framsteg har bidragit till att vi i dag både kan äta oss mätta och till en allt lägre andel av vår disponibla inkomst. Vårt moderna jordbruk har lagt grunden för att vi (och allt fler världen över) har fått det bättre. Vi behöver inte slita på åkrarna dagarna i ända som på Karl-Oskar och Kristinas tid, utan kan i stället välja att tillbringa vår fritid till att läsa om deras mödor i vår läsplatta, bekvämt sittandes i en fåtölj av en annan småländsk pionjär.
Vi kan odla både blommor och grödor i vår kolonilott eller trädgård inte för att vi måste, utan för att vi tycker om att följa hur växterna blommar ut. Tiderna har ändrats.
Trots det verkar Bengt Cete vilja vrida tillbaka klockan. Småskaligheten som han vill att hela världen ska ställa om till är inte lösningen. Den är snarare problemet. Genom att inte kunna ta del av ett modernt och effektivt jordbruk begränsas utvecklingen i varje enskilt land. Det gör det svårare att låta varje människa utveckla sin fulla potential.
Värst av allt är nog att småskalighet begränsar möjligheterna att åtgärda miljöproblem. Svedjejordbruket är ett exempel på detta. Detta jordbruk som sker i liten skala tär på planeten och förtär jordens resurser. Det är ett utslag av desperation och av att människor inte ges alternativ och makt över sina liv. Är detta något som Cete vill att vi ska ställa om till? Cete påstår att hans politik leder framåt. Jag har dock en distinkt känsla att den snarare leder bakåt.