Bilden av Kongos kris har blivit bilden av kvinnor som offer för konflikten. PMU, Diakonia och inte minst Panzisjukhuset möter detta dagligen. Men Kongos kvinnor ska inte ses som offer, utan aktörer som bidrar till fred och långsiktig förändring. Stödet till våldsdrabbade kvinnor måste fortsätta. Men biståndsinsatser behövs också för att stärka kvinnornas kapacitet.
Konflikten i Kongo beror inte på att människor lever i ett fattigt område. Civilbefolkningen drabbas för att de lever i ett land rikt på naturresurser. Utländska bolag utvinner mineraler för mobiltelefoner och datorer, vaskar guld och hugger ned skog. Kongos befolkning drabbas när företagen sätts främst. Vilket ansvar tar regeringar i länder som bolagen härstammar från för att utvinningen inte förvärrar konflikten? Vad görs för att företagen ska dela med sig av vinsten till befolkningen när de försvinner med landets rikedomar? Svaret är; väldigt lite.
Givarländerna ger bistånd för att ta hand om kvinnor som utsatts för våld. De måste också bli bättre på att arbeta för att undanröja grundorsakerna i landet. Kongos ledare är en del av
problemet eftersom de låter sig mutas, inte kräver tillräcklig skatt från företagen eller omsätter intäkter i utveckling. Bistånd till lokala
organisationer som bekämpar korruption, utbildar Kongos invånare om rättigheter och ger verktyg att ställa politiker till svars, innebär
att kongoleserna själva förändrar sitt land.
Kvinnor som drabbats av våld måste få vård och kunna återvända till livet, och katastrofbistånd är viktigt. Men satsa också resurser på mödravård så att kvinnor inte dör i barnsäng, och stöd män och kvinnor som arbetar med frågor om könsroller. Vi oroas av att Sverige och andra givare verkar gå mot ett mer kortsiktigt bistånd och snabba resultat. Kongos befolkning skulle kunna leva gott på sina naturresurser. Sverige och andra rika länder har ett ansvar att bidra till det, eftersom vi exploaterar rikedomarna. Kongos folk behöver inte välgörenhet utan långsiktiga satsningar och rättvisa.