Demokratin behöver fler arenor för åsiktsubyte
Almedalsveckan fyller en viktig politisk funktion, menar Lars Stjernkvist (s).
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag tycker att resonemanget är fel. Visst finns skönhetsfläckar, men nog är jag beredd att försvara denna annorlunda vecka. Under dessa dagar har jag haft tillfälle att lyssna på flera seminarier. Sällan har jag varit med i så många spännande samtal. Deltagit i så många eftertänksamma diskussioner. Mött både politiska med- och motståndare och suttit ned och resonerat lugnt och eftertänksamt om viktiga samhällsfrågor. Mött forskare och semesterfirande allmänhet.
När jag dessutom upptäckte att de personer som kallas lobbyister, bland annat är företrädare från hyresgäströrelsen i Linköping, insåg jag att Almedalsveckan har en roll att spela.
Almedalsveckan fyller helt enkelt en viktig politisk funktion. Visst handlar politik först som sist om innehåll. Men med all respekt så är även formerna viktiga. Demokratin förutsätter nämligen offentliga arenor för debatt. Ibland också annorlunda sådana. I Visby möter jag betydligt många fler människor, av alla de sorter, än de allra flesta övriga 51 veckor om året. Här byter jag några ord med såväl LO:s ordförande, som med en förgrymmad byggnadsarbetare på gågatan. I de bästa stunderna finns en närhet mellan väljare och valda som är föredömlig.
Sådana mötesplatser är inte alltför vanliga i vårt land. Demokrativeckan i Sundsvall är, vid sidan av Almedalsveckan, en av få exempel. För min del tycker jag att vi skulle behöva fler demokratiska arenor för att bryta de politiska perspektiven mot varandra. Fler kommuner, utöver Visby och Sundsvall, kunde kanske fundera över om det inte fanns möjlighet att starta liknande traditioner. Jag vore, till exempel, den förste att med liv och lust delta i en framtida Norrköpings- eller Linköpingsvecka.
Ett valår som detta framstår naturligtvis de politiska idéerna och visionerna som extra tydliga. I Visby tonar betydande skiljelinjer, mellan en socialdemokratisk och en moderatledd regering, fram. Låt mig ge ett talande exempel. Vårt stora socialdemokratiska seminarium handlade i år om hur vi kan utveckla och förbättra välfärdssamhället. Vi hade bjudit in gäster, bland annat från Storbritannien, och förde ett spännande samtal. Moderaterna valde däremot att arrangera ett seminarium om behovet av sänkta skatter. Partiet framstår mer och mer som ett politikens Jeopardy. Man vet svaret - sänkta skatter - men frågan är inte alltid så enkel att klura ut. Denna gång handlade det, ifall jag förstod Gunilla Carlsson rätt, om att också stress och tidsbrist är en fråga om skattenivåer.
På så sätt kontrasteras det moderata perspektivet tydligt med mitt socialdemokratiska. Själv tror jag nämligen snarare att stress och brist på tid möts bäst med andra metoder än via stora skattesänkningar för människor som tjänar bäst. Jag tror vi behöver en kortare och mer flexibel arbetstid anpassad till var och ens behov. Ett arbetsliv som inte leder till hets och ohälsa. Fortsatta satsningar på maxtaxa inom barnomsorgen och en förbättrad föräldraförsäkring.
Almedalsveckan i Visby illustrerar att det fortfarande finns stora politiska skillnader. Men den lär oss också att det behövs fler offentliga arenor att stöta och blöta dem på. Det stora hotet mot ett öppet, frejdigt och demokratiskt samtal är knappast Almedalsveckan. Det stora hotet är risken för färre träffytor och en växande klyfta mellan väljare och valda. Då behöver snarare fler orter i vårt land, vid fler tidpunkter om året, erbjuda en miljö som den i Almedalen.