Den svenska journalistiken måste EU-anpassas
Foto: SCANPIX Hans Stigsson menar att de svenska medierna överdriver EU-mötenas praktiska betydelse.
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Ovanstående bild stämmer dåligt med verkligheten. Även de flesta EU-kritiker (dock inte alla) skulle hålla med om att den åtminstone är överdriven. Men schablonbilden sammanfattar ändå ganska väl de vanföreställningar vi alla lite till mans bär med oss om ett stor, komplicerad organisation där insynen är minimal och beslutsfattarna många.
Jovisst - EU är på många sätt en ganska komplicerad och stundtals rejält trögrörlig organisation. Det kan inte gärna bli så mycket annorlunda när 15 länder skall samsas under samma tak. Det som är självklart i ett land är oacceptabelt i ett annat, obegripligt i ett tredje och likgiltigt i ett fjärde. Samtliga medlemsstater är demokratier, men de politiska kulturerna varierar.
Likväl kan det verka märkligt att så många vanföreställningar om EU cirkulerar. Till att börja med att vi ofta talar om unionen som någonting annat än vi själva, det vill säga någonting som står utanför Sverige. Ändå är Sverige medlem i EU. Vi är alltså en del i unionen och när det talas om "dom i Bryssel" bör vi betänka att "dom" till viss utsträckning faktiskt är vi.
Ändå framställs EU i medierna ofta som typisk utrikespolitik. Det talas följaktligen snarare om Sveriges relation till EU än Sveriges relation inom EU. Pedagogiken skiljer sig i princip inte från frågor som rör Sveriges relation till Förenta Staterna, Ryssland eller varför inte Afghanistan.
Följaktligen förvrids våra perspektiv. Om Vita huset plötsligen hade fattat ett beslut som i sin tur tvingat regering och riksdag att anta vissa lagar eller förkasta andra, då hade det med rätta ansetts som otillbörlig inblandning i annan stats angelägenhet. Toppmöten och internationella traktater kan ju gå an, men inte att någon annan fattar inrikespolitiska beslut i vårt ställe.
Ett problem är förvisso att om EU:s arbete inte kan klassas som typisk utrikespolitik, så kan det inte heller klassas som typisk inrikespolitik. Det är något mitt emellan. EU må ha överstatliga drag, men det är ett statsförbund - inte en förbundsstat.
Vissa vill lösa problematiken med att helt enkelt förvandla unionen till just en förbundsstat. Medlemsstaterna skulle då få nöja sig med status som delstater inom den europeiska "nationen". Fördelen med en dylik lösning är att EU:s politik mer uttalat skull bli fråga om inrikespolitik. Därmed ökar i sin tur möjligheterna att införa samma öppenhetsregler som gäller i vilka demokratiska länder som helst, vilket ökar möjligheterna för effektiv mediebevakning.
Huruvida en långtgående federalisering är önskvärt kan diskuteras. Men även om en sådan skulle ta rum är det tveksamt om de svenska medierna skulle hänga med. Problemet är snarast mentalitetsmässigt.
Bryssel betraktas helt enkelt som i stort sett vilken huvudstad i världen som helst - och långt ifrån den viktigaste att bevaka. Först kommer naturligtvis Washington, därefter London eller möjligtvis Moskva. Paris och Berlin, ja kanske rentav Jerusalem anses nog intressantare än Bryssel.
Personalpolitiskt tar sig detta uttryck i underbemanning. Under ett besök vid bland annat Europaparlamentet nyligen lyste svenska journalister i stort sett med sin frånvaro, medan journalistskrået från andra medlemsländer var väl representerat.
Vår lilla grupp, bestående av yngre ledarskribenter från huvudsakligen moderata tidningar, fick chansen att träffa Willy Silberstein, vilken arbetar för Sveriges Radio som Ekots Brysselkorrespondent. Silberstein gör ett gediget arbete, men schemat är tufft. Han bevakar inte bara EU:s institutioner i Bryssel utan också vad Nato (med centralkontor i staden) gör, samt de inrikespolitiska händelserna i samtliga Benelux-länderna. En milt uttryckt pressad arbetssituation!
Silbersteins belägenhet är inte unik. Flera politiska representanter - till exempel Rolf Annerberg, chef för Margot Wallströms kabinett vid EU-kommissionens generaldirektorat för miljö - har svårt att dölja sin besvikelse. Trots att Sverige varit medlem i flera år, ja till och med ordförandeland, så har svenska medier svårt att förstå värdet av tillräcklig bevakning.
Journalisterna är förvisso inte ensamma. Georg Danell, ordförande för lobbyföretaget Kreab, tvingas ofta konstatera att såväl svenska politiker som myndigheter kan vara bortkomna på kontinenten. Ibland saknar de till och med rudimentär förståelse för hur den politiska processen i Bryssel fungerar (trots att den egentligen inte är särskilt komplicerad).
Gemensamt har journalister, myndigheter och poliser att de riskerar att hamna i händerna på olika lobbyister - sagt av en person som själv har lobbyverksamhet till yrke.
Den svenska provinsialiteten utgör ett hot mot oss själva. I det senaste numret av Scoop - tidskrift för grävande journalistik - gör Annika Ström Melin några intressanta reflektioner. Hon konstaterar att svenska medier är väldigt intresserade av de stora toppmötena, men ofta överdriver deras praktiska betydelse. Samtidigt som intresset för det dagliga arbetet inom kommissionen, ministerrådet och parlamentet intresserar betydligt färre.
Än längre i kritik av nyhetsvärderingen går medieforskaren Göran Palm i en intervju gjord av Nina Löfgren i samma nummer av Scoop. Han anser framför allt att nyhetsredaktionerna inte tar sitt fulla demokratiska ansvar, då de ogärna vill diskutera grundläggande EU-frågor på djupet. Palm kritiserar också svenska journalister för en oförmåga att se olika frågor i ett större perspektiv, att de på ett lite blåögt sätt ser allting ur svensk synvinkel.
Det är hög tid att acceptera att vi faktiskt är medlemmar av Europeiska unionen, att journalistiken måste anpassas efter det faktum att många för svensk inrikespolitik viktiga beslut numera fattas i Bryssel (och Strasbourg). Så länge vi inte kan leva upp till de ganska höga kraven är det inte konstigt om politiker emellanåt trampar i klaveret, eller människor i gemen känner sig förvirrade inför gyttret av beslutsprocesser inom unionen.