Maria Sayeler är idag kommunfullmäktiges ordförande. Då var hon 15 år och en av de elever som hade fått i uppdrag att guida runt Sveriges statschef. Den nervositet hon beskrev innan kungen anlände märkte jag sannerligen inget av under rundvandringen. Det berodde nog en del på Marias iver att få berätta om sitt Hageby och om sin skola. En annan orsak var säkert kungens avspända nyfikenhet.
När vi spatserade runt bland hoppande och bollsparkande elever undrade han vad Maria hade för favoritsport. Nja, hon hade nog ingen speciell, utan förklarade att hon var mer intresserad av politik. Hon var mer intresserad av det ”som Lasse gör”.
Jag ska inte avslöja statschefens kommentar om kommunalråd, men den avslöjade att vi har en statschef med humor och självdistans. Det känns bra. Det är emellertid inte därför som jag har ändrat uppfattning om kungen och monarkin.
Jag tycker det är dags för mitt parti att stryka kravet på monarkins avskaffande, och det skulle jag tycka även om kungen inte uppskattade idrottande elever och var en humorfri tråkmåns. Mitt huvudskäl är att dagens monarki är ett praktexempel på socialdemokratisk reformpolitik när den är som bäst. Steg för steg och med hjälp av pragmatiska uppgörelser har en mäktig och odemokratisk institution förvandlats till något folkligt och oförargligt.
Det är just oförargligheten som är poängen. I alla samhällen behövs det samlande symboler, något eller någon vi alla kan förhålla oss till. Kungen är en sådan, han är det därför att han inte tar ställning i alla tänkbara konflikter och frågor. Hela hans auktoritet bygger på att han uttrycker det som är djupt förankrat i folkdjupet. De gånger han varit i rejäl gungning är alla förknippade med undantag från denna grundregel. Minsta antydan till kontroversiell åsikt om regimen i Brunei eller jämställdhet orsakar starka reaktioner.
Samtidigt är han en dörröppnare, här hemma och inte minst utomlands. Jag har träffat åtskilliga politiker och företagare, som har vittnat om det intresse och den fascination som vårt kungahus möter utomlands. Kungen är en viktig ambassadör, inte minst i exportsammanhang. Och det är svårt att försvara varför vi skulle göra oss av med en framgångsrik ambassadör.
Även oförargliga uttalanden kan öppna dörrar och bygga broar i vårt eget samhälle. Kungahusets insatser för miljön, naturen och utsatta barn spelar roll. Det mobiliserar och förstärker det engagemang som finns i vårt land.
Vän av ordning och republik invänder förstås att det kostar en hel del att ha ett kungahus och att det dessutom är djupt odemokratiskt att ärva titlar.
Det är viktigt att vända på varje krona, men jag vill inte leva i ett samhälle där vi inte lägger en enda krona på det oförargliga.
Ärvda titlar är inget eftersträvansvärt, men det stör mig mer när politisk och ekonomisk makt sprids med släktträden. Det stör mig emellertid en aning att vi har en familj som på grund av sin upphöjelse inte kan påverka sina yrkesval eller påverka politiken.
Det är förstås en baksida, men trots det tycker jag att kungahuset kan få vara kvar, helt enkelt därför att det är Maria Sayeler och hennes klasskompisar, och inte kungen, som bestämmer politikens inriktning i vårt land.
Lars Stjernkvist
tidigare kommunstyrelsens ordförande i Norrköping och numera frilansande skribent