DEBATT: Det är för er jag tar mina strider

Jag har skrivit mycket om det iskalla bemötande vi råkade ut för när vår förstfödde son föddes och dog. Och hans syster. Den enda riktiga värdighet vi mötte fick vi från Carina på begravningsbyrån. Stolta svensk skam!Ett land där alla samtal om etik, moral och värdighet hamnar hos de religiösa och ses med suspekt iskyla av alla andra.Trots att själva händelsen ägde rum i Finland kastade den svenska vården sin långa iskalla empatilösa skugga över oss. Det gick fel på flera plan, sipprade genom vårdens olika system och lager.Jag blev bemött med iskyla och ignorans från vården. Jag skrev en artikel på DN Debatt som genererade hundratals mejl och reaktioner från människor som råkat ut för samma eller värre saker i vården.Vården själv? Den höll käften. Någon gång läckte det ut vad de ansåg. En överläkare beklagade i DN att jag överhuvudtaget getts utrymme eftersom jag var i chock, i sorg och dessutom en "b-kändis."Annars? Inget. Internt hade vi flera möten med höga chefer på Vrinnevi. Jag var ute efter flera olika saker de där månaderna. Dels var jag i djup sorg. Men jag var också med rätta upprörd över hur vi blivit behandlade, inte av en enskild läkare, utan av ett system. Samtidigt ansåg jag att varje system består av enskilda människor och att de som betett sig illa eller oetiskt mot oss, personligen skulle ta ansvaret för det. Det ska inte gå att gömma sig bakom ett system. Alla system består av enskilda människor.Jag skrev en bok, Svarta vykort, som fick mycket uppmärksamhet och är den bok av alla de jag skrivit, som jag fått flest och mest reaktioner på. Jag drog fulla hus på teatrar runt om i Sverige med den där tunna lilla boken. Den har blivit som jag tycker att all god litteratur ska bli, nämligen brukslitteratur, en läst bok helt enkelt.Jag blev inbjuden att tala inför blivande vårdpersonal på högskolan i Helsingborg med boken och vår historia som grund. Det var gratis och på skoltid. Ingen kom. Två damer som inte alls gick på skolan var där.Tillsammans med Mikael Ericson, skådespelare i Eskilstuna, skrev vi en pjäsversion av Svarta vykort som Gunilla Nyroos regisserade. Mikael har själv hemska erfarenheter av sjukvården. Vi hade tänkt turnera med den på sjukhus för att ge underlag för en debatt om etik, människovärde och empati, ni vet sådana där svårt förlegade saker som förpassats ut i glömskan i Sverige.Pjäsen blev väldigt fin men trots det ville ingen sjukvårdsinrättning överhuvudtaget se den.Av alla de strider jag tagit de senaste åren, mot mobbarkulturen i media, mot de nya sjukreglerna, mot att anonymt kunna bete sig som ett svin på nätet, mot empatistörningen inom vården, är det nog ingen överdrift att säga att jag misslyckats totalt på alla områden. Jag har förlorat slag på slag. Det har tagit mycket tid och energi men det är ingen synd om mig. Jag konstaterar bara att debatter, något jag alltid älskat att skapa, läsa och följa, inte är så enkelt som det kanske kan se ut.Det har lärt mig några saker. Att Svarta vykort lever sitt eget liv. Det är en bok som inte behöver en debatt för att överleva. Det har också lärt mig att aldrig ta en debatt mer i hela mitt liv. Jag skriver gärna för att beröra och skapa opinion men jag kommer aldrig mer gå i täten för en enda sakfråga. Jag upptäckte nämligen en annan sak när jag tog ställning. Jag blev väldigt ensam. Väldigt många försvann snabbt runt närmaste krön. Sverige, och särskilt svenskt kulturliv, är obstinat och makalöst fega.Jag kommer alltid skriva ärligt och så gott jag kan om det hjärtat är fullt men jag gör min inga illusioner om att kunna förändra eller påverka någonting.Med detta skrivet vill jag personligen tacka en del som betytt mycket för oss i vårt försiktigt uppbyggda förtroende för svensk sjukdom. Nina L på Vrinnevi som varit Jonnas läkare i fyra år har varit helt ovärderlig. Liksom min vän Salvatore som är en läkare som erkänner systemets svagheter men också kan peka på dess förtjänster. Kennet K som opererade in ett band runt Jonnas livmoder är en man som räddade chansen för oss att få barn.Alla iblandade under Milos IVF i Linköping våren och sommaren 2008. Också den ängel som drog genom rummet den där junidagen när vi satte tillbaka ägget som blev Milo.Jag vill tacka alla dem som hört av sig till mig och oss via mail, sms, telefonsamtal eller paket med babykläder. När jag kom hem från BB efter att Milo fötts möttes jag av tusen mejl från okända människor som önskade oss allting gott. Det är makalöst. Det är för er jag skriver. Det är för er jag tar mina löjliga strider.Jag vill tacka våra vänner och vår familj. De är inte många och de lever utspridda över landet men de älskar oss och därmed räddar de livet på oss.Men den jag vill tacka allra mest är Jonna som varit gravid i fem år, under den tiden fött fyra barn, två av dem överlevde, och hon har tvingats till operationer och sängliggande, kval och uppoffringar som nästan inte är mänskliga.På BB i Norrköping ligger man i samma korridor när man fått barn som när man just förlorat ett barn.Vi har vilat med våra nyfödda barn bara några meter från det rum där Jonna krystade ut Dantes syster i en plåtburk. Jag höll henne i min handflata tjugo meter från det ställe där jag höll Milo
i famnen för första gången.Barnmorskorna på Vrinnevi har alltid varit fantastiska. Sjuksköterskorna också, liksom undersköterskorna.Jag har skickat många svarta vykort genom
livet. Ni är värda att få några ljusa också.

Debatt: Det är för er jag tar mina strider

Jag vill tacka alla dem som hört av sig till mig och oss via mejl, sms, telefonsamtal eller paket med babykläder. Det är makalöst. Det är för er jag skriver. Det är för er jag tar mina löjliga strider. Det skriver Marcus Birro, som blev pappa för andra gången i tisdags i förra veckan.