En ryss som inte upphör att fascinera
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Nikolaj II tvingades avgå efter upprepade fiaskon på slagfältet under första världskriget. Inte bara dog soldaterna som flugor den sociala misären på landsbygden och i städerna var omfattande. Tsarens auktoritära personlighet, hans motstånd mot allt som stavades modernism, gjorde inte saken lättare.
Ändå var situationen i Ryssland före krigsutbrottet 1914 långt ifrån så dålig som populär historieskrivning i exempelvis Sverige ofta gett sken av. Såväl ekonomiskt som socialt präglades åren innan första världskriget av framsteg. 1905 hade han, låt vara motvilligt, tvingats gå med på att införa en konstitution och avstå från något av sin tidigare enväldiga ställning.
Bilden av det kaotiska Ryssland och den därmed "nödvändiga" revolutionen är på det hela taget en myt, som likväl levt kvar i just populär historieskrivning. Det samma gäller föreställningen om att, alla misstag och allt lidande till trots, det blev bättre i Ryssland efter revolutionen. Samt sist men inte minst vanföreställningen att tsaren tvingades bort från makten av bolsjevikerna.
I själva verket skulle det alltså dröja ett halvår innan Lenins anhang fick chansen. Efter Nikolaj II:s abdikation dominerades Ryssland politiskt av socialrevolutionärerna (vilka namnet till trots snarast var att jämföra med socialdemokrater) under Alexander Kerenskijs ledning. Kerenskijs stora misstag var att han inte tog landet ur kriget och förlorade därmed det krigströtta folkets stöd.
Oktoberrevolutionen 1917 var ändå inget annat än en statskupp med svagt, för att inte säga mycket svagt, folkligt stöd. Förmodligen hade bolsjevikerna aldrig blivit något annat än en av alla dessa extrema politiska sekter som med agitation och attentat gjort sig bemärkta ända sedan mitten av 1800-talet. Bolsjevikerna hade visserligen en skicklig ledare i Lenin och var väl organiserade, men det som räddade kommunistkuppen som skapade själva förutsättningen för en våldsam statsvälvning var första världskriget med alla dess sociala effekter.
Nikolaj II var på många sätt en tragisk person, starkt bunden av sin far Alexander III:s strävan att förryska det mångnationella imperiet och samtidigt bevara det traditionella självhärskardömet. Hade han bara vågat mer och inte försökt bromsa samhällsutvecklingen hade historien kunnat se annorlunda ut. Nikolaj II:s största misstag var dock hans beslut, ehuru fattat med vånda, att föra in landet i första världskriget.
Efter en sorts inre exil fängslades Nikolaj II så småningom av bolsjevikerna och avrättades tillsammans med hela sin familj i juli 1918 i Jekaterinburg i Ural uppenbarligen på en direkt order av Lenin själv. Kropparna grävdes ner i en omärkt grav och återfanns inte förrän långt senare.
Beslutet att avrätta tsarfamiljen var uttryck för realpolitik snarare än hat, men symboliserar ganska väl bolsjevikernas tyranni. Samtidigt blev det startskottet för en sorts bakvänd personkult, där Nikolaj II blev den största syndabocken bland många till allt elände i det förrevolutionära Ryssland. En propaganda som fick genomslag också utanför de sovjetiska gränserna.
Allt detta förändrades dramatiskt under perestrojkan under senare delen av 1980-talet. Plötsligen blev det tillåtet att diskutera Nikolaj II som en historisk person, ja till och med som en människa bortom myterna. Den siste tsaren har emellertid förblivit en på många sätt kontroversiell person, en levande gestalt i samhällsdebatten som det uppenbarligen är svårt att inta ett balanserat förhållningssätt till. På ena sidan står gammalkommunisterna, som med drucknas envishet förestår den traditionella sovjetbilden av Nikolaj II. På den andra sidan återfinns många nyslavofila kretsar, som med en blandning av nostalgi och reaktionära ideal gärna hyllar tsaren.
Man skulle ju kunna tänka sig att Nikolaj II:s liv och gärning numera främst skulle vara en fråga för historiker kanske föremål för någon rysk motsvarighet till Herman Lindqvist att kåsera om i TV. Men den siste tsaren skapar fortfarande träta. När han 1998 erhöll statsbegravning i Sankt Petersburg deltog visserligen den dåvarande presidenten Boris Jeltsin, men de flesta toppolitiker valde annars att avstå. Till och med ortodoxa kyrkan hade invändningar!
Bara förslaget att resa en staty av Nikolaj II i Moskva skapade våldsamma kontroverser. (Statyn utsattes senare för ett attentat.)
Nu är Nikolaj II långt ifrån den ende kontroversielle personen i rysk historia. Trots att de flesta politiker fördömer Stalintidens terror, brukar de undvika direkta angrepp på Josef Stalin personligen. Faktum är att ända sedan 1950-talet har han varit något av en icke-person i rysk historieskrivning, som alla försökt glida runt ett grannlaga arbete.
När en staty skulle resas (en rysk favoritsyssla) 1995 till minne av segern i andra världskriget valdes följaktligen den politiskt mer neutrale marskalk Georgij Zjukov i stället för Stalin. Zjukov står numera staty (till häst, trampande på de nationalsocialistiska fanorna) på Manegetorget utanför Kreml i Moskva.
Att arvet från Lenin ställer till politiska problem är väl ganska uppenbart. I hans fall skapar själva liket svårigheter. Skall den balsamerade Lenin få ligga kvar som en anakronistisk kvarleva på Röda torget, eller skall han begravas? I så fall var och på vilket sätt? Kommunisterna vill behålla sitt bolsjevikhelgon även om det numera bara är turister som uppsöker hans maosoleum.
Då är det lättare att söka politiska förebilder längre tillbaks i historien förebilder som de flesta kan enas kring. Men typiskt nog är det inte "mjuka" reformatörer, som Katarina den Stora eller Alexander II, som åtnjuter störst respekt. Störst av alla är i stället Peter den Store. Mannen som byggde en ny huvudstad vid Östersjökusten och med stundtals mycket hårdföra metoder moderniserade Ryssland får ständigt färska blommor lagda på sin grav i Sankt Petersburg.
Det lär han för övrigt ha fått redan under kommunisttiden.