EU handlar om mer än djurtransporter och spritkvoter

Semestern är slut sedan länge och med bara drygt två veckor kvar till folkomröstningen finns det anledning att fundera över vad den egentligen handlar om.

Norrköping2003-08-29 04:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Även om kampanjerna har pågått under hela sommaren är det först under de senaste veckorna som det blivit någon fart i debatten.
Det finns ett par saker som faktiskt tål att funderas på även om många säkert hellre tittar på friidrotts-VM eller plockar svamp.
Om man till exempel är ute och kör kan man studera från vilka länder lastbilarna kommer. Sannolikt kommer lejonparten från Tyskland, en del från Danmark och ganska många från Polen. Varorna som lastbilarna är fyllda med skall levereras till diverse svenska företag runt om i landet. Om de inte skall hämta varor förstås. I de tre länderna som nämns har bolagen som beställt varorna tvingats ta hänsyn till den svenska växelkursen i förhållande till euron i Tyskland, danska kronor och polska zloty.
Kursen kanske har förändrats sedan varorna beställdes och slutsumman kan säkert variera en del. Vilket i sin tur på sikt kan påverka allt annat företagen sysslar med som nyanställningar, investeringar och andra satsningar. Beslut som påverkas av att Sverige har en annan valuta. Handeln och i förlängningen jobben är kanske de tyngsta ekonomiska skälen för att rösta ja. Dock inte de enda.

Ett annat argument att fundera över är räntan. Alla som har lånat pengar till sitt boende, bilen eller något annat vet att procenten är viktiga. För närvarande är skillnaden mellan Sverige och euroländernas riksbanksränta en procent. Vilket i och för sig låter futtigt men kan ha en stor betydelse om lånen är stora.
Såväl kommuner som landsting och privata företag lånar pengar. Och om dessa får en procent lägre ränta skulle det få ganska stora effekter. Att spekulera i hur många fler som kunde anställas inom skolan eller sjukvården är knappast produktivt. Men det blir onekligen mer pengar över att använda till annat.
Tyskland har redan euron. Polen som i våras röstade för ett medlemskap kommer att byta zlotyn mot euron. Däremot är det tveksamt om danskarna inom den närmaste framtiden kommer att ansluta sig. Även om opinionen för ett medlemskap tycks vara stark.
Den brittiske finansministern Gordon Brown uppgav nyligen i ett tal till underhuset att Storbritannien på sikt strävar efter att delta i samarbetet. Om ett par år kan det således bli ganska ensamt att stå utanför eurosamarbetet. Runt Östersjön kan det mycket väl vara så att alla utom Sverige och Ryssland har euron som valuta.
De politiska argumenten handlar mer om huruvida Sverige på lite längre sikt skall vara med och forma det framväxande Europa. Visserligen är vi med i EU men om vi själva inte vågar ta steget fullt ut blir våra åsikter mindre intressanta. Den nuvarande utvecklingen visar tydligt att kontinentens länder kommer att knytas närmare varandra.

Tio nya medlemmar kommer inom ett par år att ha gått med i EU och så småningom också ha bytt ut sin valuta mot euron. Då kommer unionen att omfatta närmare en halv miljard människor som frivilligt valt att samarbeta. Från svensk horisont handlar debatten oftast om djurtransporter och spritkvoter och mer sällan om fred, stabilitet och välstånd.
Tyvärr verkar det som vi svenskar har svårt att ta till oss fredstanken som fundament för EU. Vår världsbild har under de senaste decennierna börjat bortom Europa och engagemanget har också legat där. Snart 200 år av fred har kanske gjort föreställningen om motsatsen allt för avlägsen? För länderna i det forna Östeuropa är EU och euron kanske främst en symbol för deras tillhörighet. Ju närmare in i gemenskapen de kan komma, desto längre bort är risken att erfarenheterna från 1900-talet upprepas.
Väljare måste också ställa sig frågan hur de vill att Sveriges framtid skall se ut. Redan nu är det klart att både vänsterextremister och nationalpopulister står enade på nej-sidan. När till exempel Revolutionär kommunistisk ungdom och Nationaldemokraterna står enade kring en ståndpunkt finns det anledning att varar eftertänksam. Deras motiv skiljer sig förvisso åt men slutsatsen är entydig, Sverige skall inte byta kronan mot euron.
Nej-sidan brukar framhäva Tyskland som exempel på ett euroland med omfattande ekonomiska problem, så även miljöpartisterna. Kontinentens kanske främste miljöpartist, den tyske utrikesministern Joschka Fischer, har tydligt deklarerat att Tysklands problem inte har med euron att göra. Samtidigt har det framkommit att våra svenska miljöpartister gärna förser den oberoende (och snart ihjälkramade) svenska Riksbanken med fler politiska direktiv.

Tillsammans med vänsterpartiet vill förmodligen miljöpartiet helst att vi lämnar unionen. Knappast förvånande. Vänsterpartiet och dess tidigare kommunistiska sympatisörer har i praktiken varit emot alla internationella organisationer Sverige sökt medlemskap i. Såväl FN som EU och Efta däremellan samt Nordiska rådet har fått tummen ner av vänsterpartisterna. Argumenten mot har intressant nog varit ungefär desamma. Vi avsäger oss beslutanderätt och demokratin urholkas. Så även denna gång.
Vänsterns solidaritet med omvärlden har historiskt utsträckt sig till diverse hel och halv diktaturer runt om i världen. Intresse har saknats för vår egen kontinent och våra grannländer. Ja, med undantag av DDR och SSSR förstås.
Valet den 14 september handlar i större utsträckning om hur vi själva ser på vårt land än om eventuella kortsiktiga ekonomiska vinster alternativt förluster. Tror vi verkligen att vi inte har något att lära av eller lära ut till alla dessa människor? Hör vi hemma i den växande europeiska gemenskapen eller klarar vi oss bäst själva? Med det perspektivet blir det i grunden ett egoistiskt val att rösta nej den 14 september.
Läs mer om