Försvarsbeslut med fel debatt
Den nya EU-konstitutionen anger klart att målet är ett gemensamt försvar. Nu skall vi "bakvägen" anslutas till diverse krigsäventyr långt utanför Sveriges gränser, skriver Ulf Karlström.
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Svar: Nej! Det handlar om mycket större frågor.
Jag är förvånad över med vilken flathet olika politiska grupperingar säljer ut vår traditionella säkerhetspolitiska linje (alliansfrihet i fred och neutralitet i krig) och vårt värnpliktsförsvar. "Fokus bör riktas på att utveckla det svenska bidraget till EU:s snabbinsatsförmåga... Skapandet av snabbinsatsförmåga och annan internationell förmåga kommer att vara viktigt inslag i att utveckla insatsorganisationen och kompetensen för strid" (prop. sidan 4-5). Av totalt åtta mekaniserade bataljoner skall två avdelas för EU:s räkning, det vill säga 25 procent eller mer av det så kallade försvaret.
En våldsam inom-militär debatt pågår, med ord som "vi har ett hungrigt militär-industriellt komplex", "härdsmälta". "lägg ned myndigheten Försvarsmakten, för att rädda Försvaret", "insatsförsvaret har 1000 öv-löjtn, men bara en utbildad bataljon","40 miljarder per år...en försnillning av skattemedel", "vi får snart höra om nya svarta hål".
Och de svarta hålen kom! Enligt DN den 29 november meddelar ÖB Syrén att EU:s nya militära styrkor kräver mer besparingar, till exempel Kustbevakningen och Räddningsverket får bantas. Man tar sig för pannan, är det något som ter sig viktigt är det väl kustbevakningen och räddningsverket!
Är propositionen då något fullständigt nytt? Nja, bara delvis. Den fullföljer det tidigare försvarsbeslutet, bland annat med anledning av att den lede Fi helt enkelt försvann kring 1990. Det nya är EU:s stora roll, och indirekt, NATO:s roll.
De svenska förhandlarna vid EU-inträdet begärde aldrig något undantag för artiklarna i Maastricht då "ett gemensamt försvar" skrevs in. Man ljög rakt ut. De små stegens tyranni har sedan fortsatt vid fördragen i Amsterdam 1997 och Nice 2001, eller vid toppmötet i Köln 1999, om självständiga militära styrkor. Det senare var "harmlöst" sa regeringen, som en FN-insats ungefär.
Nu står vi med nya EU-konstitutionen, som de borgerliga och s vägrar låta svenska folket rösta om. Konstitutionen anger klart att målet är ett gemensamt försvar (I-41.2), en de facto försvarsunion med skyldighet att "med att till buds stående medel" stödja medlemsländerna
(I-41.7), samt en byrå för utveckling av krigsmateriel (I-41.3).
EU skall nu sätta upp 13 stridsgrupper på bataljonsnivå. Sverige skall tillsammans med Norge och Finland bidra med en, och senare en självständigt (prop, sidan 48). Något FN-mandat behövs inte, utan USA och de gamla kolonialländerna England och Frankrike får slå an tonen, och krigsplatserna.
Borta är således vår traditionella säkerhetspolitik. Nu skall vi "bakvägen" anslutas till diverse krigsäventyr långt utanför Sveriges gränser, till exempel i Irak. Iran nästa? Kanske kan Kuba invaderas?
Och den goda tanken med ett värnpliktsförsvar är borta: år 2005 utbíldas 8-10 000 personer, trots riksdagsbeslut om 16 500, mot bakgrund av kullar på cirka 115 000 män och kvinnor. Är vi på väg mot en yrkesarmé? En del i en stående EU-armé?