Ger diagnostik ett bättre samhälle?

Jag tror inte att fosterdiagnostik med syftet att eftersöka foster med Downs syndrom eller andra anlag, kan förbättra vårt samhälle, och samhället bör därför avstå från sådana undersökningar. Det skriver Rurik Löfmark, docent i medicinsk etik.

Inom ett par år kommer vi att enkelt kunna fastställa alla möjliga genetiska avvikelser hos foster, skriver Rurik Löfmark.  Foto: AP/Scanpix

Inom ett par år kommer vi att enkelt kunna fastställa alla möjliga genetiska avvikelser hos foster, skriver Rurik Löfmark. Foto: AP/Scanpix

Foto: AP

Norrköping2011-03-18 00:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Designa ditt ofödda barn och välj bort de foster som inte är "perfekta". Framtiden är här och dagens teknik möjliggör detta, så varför inte ta chansen? Det verkar i alla fall vara det som svenska politiker vill åstadkomma genom att erbjuda fosterdiagnostik till gravida kvinnor.

Den frågan bar jag med mig efter att ha besökt konferensen "Fosterdiagnostik - individer och samhälle" som det Nordiska Ministerrådets kommitté för bioetik nyligen anordnade i Oslo.

I Sverige har vi sedan 2006 en lag om genetisk integritet enligt vilken alla gravida kvinnor ska erbjudas en allmän information om fosterdiagnostik. Lagen säger dock inget om att samhället aktivt ska söka efter kromosomavvikelser, vilket landstingen gör ändå.

På konferensen ställdes frågan varför samhället söker efter foster med kromosomavvikelser. I Danmark har man räknat ut vad det kostar att ta hand om personer med detta tillstånd. Om färre personer med Downs syndrom föds innebär det en "samhällsekonomisk besparing".

Varför erbjuder då det svenska samhället denna verksamhet? Det kan inte vara fråga om att uppfylla ett vårdbehov för fostret, det finns ju inget som kan behandlas. Föräldrar till barn med Downs syndrom säger inte att de lider. Deras barn lider inte heller, men utsätts för samhällets fördomar.

I dag har vi en helt annan syn på funktionshinder än för 40 år sedan då metoder för fosterdiagnostik började användas. Man levde då med ett rasbiologiskt och arvshygieniskt tänkesätt som inte minst avspeglade sig i vårt bruk av tvångssteriliseringar. I dag får barn med Downs syndrom gå i vanliga skolor och får i allmänhet det stöd de behöver från samhället. Viljan att söka efter kromosomavvikelser finns dock kvar.

Politikerna har valt att bekosta fosterdiagnostiken och erbjuda den till gravida kvinnor som om man letade efter någon allvarlig sjukdom, som man kan göra något åt.

Gravida kvinnor tycks efterfråga garantier för att de bär på ett "perfekt foster". Politikerna är rädda att inte ställa upp på gravida kvinnors efterfrågan. Faktum kvarstår - när samhället bekostar fosterdiagnostik är det en tydlig markering att man vill minska antalet barn födda med kromosomavvikelser. Och därmed att människor med utvecklingsstörning inte är välkomna i vårt samhälle. Jag menar att detta är helt fel.

Är det verkligen självklart att någon överhuvudtaget får ta reda på någon annan människas genetiska uppsättning av ren nyfikenhet. Jag anser inte det. Barn - eller foster - är inte någons egendom!

Inom ett par år kommer vi att enkelt kunna fastställa alla möjliga genetiska avvikelser hos foster. Men det kan inte vara en uppgift för samhället att ordna med. När samhället gör det så är det en ny form av arvshygien/eugenik. Jag tror inte att fosterdiagnostik med syftet att eftersöka foster med Downs syndrom eller andra anlag, kan förbättra vårt samhälle, och samhället bör därför avstå från sådana undersökningar.

Läs mer om