"Glöm inte bort de psykiskt sjuka"
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det som händer när en människa blir allvarligt psykiskt sjuk (psykotisk) är att kontakten med verkligheten försvinner. Man kanske upplever att man är en annan person och hallucinerar, man får svårt att klara det praktiska, som att äta, städa och sköta sin hygien, och isolerar sig.
För en del kan psykosen vara en skrämmande upplevelse, för andra kan det innebära en sorts eufori. Ibland pendlar det mellan ren skräck och enorma lyckokänslor.
Det som är viktigt för dessa (oftast unga) individer är att de får hjälp i tid. Familj och anhöriga måste vara uppmärksamma om deras ungdomar börjar vända på dygnet eller uppträda egendomligt.
Den psykiatriska vården borde bygga på mindre enheter, då en akutvistelse på en psykiatrisk klinik är en otäck upplevelse som snarare förvärrar situationen för den sjuke. Själva miljön på en psykiatrisk klinik kan faktiskt framkalla än mer psykotiska symtom.
Tyvärr förekommer det en del tvångsintagningar (LPT), men det är svårt att ändra på. Sjukdomsinsikten är för det mesta dålig i sådana här fall. Att man som nu väljer att vårda svårt sjuka människor på psykiatriska kliniker är antagligen en ekonomisk fråga. Samhället anser sig inte ha råd.
För en del blir sjukdomen ett livslångt funktionshinder, andra återfår sin psykiska hälsa. Men det som är viktigt i bägge fallen är att man sköter de mediciner som är föreskrivna. Man kan inte hålla på och byta medicin stup i ett och på egen hand ändra doseringen, eller i värsta fall sluta helt.
Vad psykiska sjukdomar beror på tvistar de lärde om men personligen anser jag att det finns flera faktorer, varav den medicinska/biologiska faktorn är en. Så kallad neuroleptika ska inte användas i onödan, men för det mesta hjälper det den sjuke att leva så normalt som möjligt.
Det är också viktigt att vårdpersonal ser individen, den bakom diagnosen, att man ser och uppmuntrar det som fortfarande är friskt. Att man stöttar de anhöriga på ett bättre sätt. Målet måste alltid vara att den sjuke får leva ett så självständigt liv som möjligt. Man kan inte behandla vuxna människor som små barn.
Ett socialt skyddsnät runt omkring är viktigare än olika aktiviteter. Aktiviteterna får komma efterhand, när man känner att man orkar och framför allt vill. Det viktigaste är ändå att man inte glömmer bort att det finns en vanlig människa som har det jobbigt bakom den här typen av sjukdom.