DEBATT: Gör barnens medborgarskap enklare

Det står reglerat i Medborgarskapslagens grundprinciper att barn blir statslösa den dag de föds i Sverige av utländska föräldrar. Den svenska medborgarskapslagen grundar sig på härstamningsprincipen och territorialprincip. Den först nämnda innebär att föräldrarnas medborgarskap avgör vilket medborgarskap deras barn får. Det är tyvärr inte så enkelt för dessa föräldrar att lösa denna så viktig fråga om vilken nationalitet barnet får som föds i Sverige. Det blir tyvärr inte problemfritt för föräldern att lösa medborgarskapsfrågan för sitt barn heller.

Det brukar vara så att om föräldrarna vill att deras barn ska ha deras medborgarskap måste barnet bo minst ett år i föräldrarnas hemland. Det blir nog inte den lättaste lösningen att tillgå eftersom "landet" för det mesta är helt främmande för barnet. För många vuxna är hemlandet det som de blev tvingade att lämna bakom sig för att rädda sitt eget och familjens liv, ändå ett kärt och efterlängtat hemland. För deras barn som är födda och uppväxta i Sverige blir det helt främmande. Barn och ungdomar när de är små har inga intentioner att leva någon annanstans än i det land deras föräldrar vistas i. Föräldrarna som flydde undan diktaturer och krig kan ofta inte återvända.

Redan på förskolan uttrycker barnen känslan av medborgarskap och präglas därefter. De utvecklas och växer upp med "små grodorna" på midsommar, de lär sig äta godis på lördagar, de tittar på Björnens magasin, de gör som alla andra barn gör. De reagerar helt enkelt efter situationen som omgivningen presenterar och erbjuder dem. De upplever sig i sammanhanget. Dessa barn känner inget annat land än det land de är födda i, Sverige.
Barnens resonemang är logiskt. De börjar på dagis, lär sig svenska språket, pratar svenska , integreras naturligt, livet leker. Barnen växer och bli stora, de börjar fundera över sitt ursprung och ser sig omkring, och börjar märka tydliga skillnader. De ställer sig själva existentiella frågor, de ställer frågor till sina föräldrar om sitt ursprung och nationalitet. Vad är jag, är jag svensk? Eller har jag er nationalitet? Föräldrarna är födda i ett annat land än Sverige, de kan inte ge ett rakt svar på det. För hur kan du förklara för ditt barn att hon/han varken är det ena eller det andra?
För många ungdomar kommer vetskapen om att de är statslösa i födelselandet som en chock och en stor besvikelse. Många känner sig exkluderade, andra förstår inte varför de inte får bli svenskar från början.

De flesta människor känner inte till bestämmelserna i lagen och kan därför inte ge svar på ungdomarnas frågor.
Om barnet har blivit myndigt får han/hon ansöka om ett medborgarskap. De kan välja mellan landet de är födda i eller föräldrarnas medborgarskap. Varför ska ett nyfött barn behöva kämpa för rätten till sitt "medfödda" medborgarskap? Kan inte vi, i den vuxnes samhälle, underlätta för dessa ungdomar och titta närmare på detta
och medverka till en integration från första början?
Om barnet får/har rätt till att när han/hon fyller 18 år ändå ansöka om svenskt medborgarskap, varför inte spara dem den obehagliga känslan av vilsenhet, och känslan av utanförskap som några barn upplever från födseln och under hela sin uppväxt?
Varför inte arbeta mera preventivt och ge dessa barn rätten till svenskt medborgarskap och tillämpa den territorialprincipen som innebär att barnen får medborgarskap i det land där han/hon föds från första början?

Vem bryr sig om vad som rör sig i barnets huvud och hjärta den dagen han/hon förstår att det inte tas på allvar, känslan av att inte kunna identifiera sig med varken landet han/hon är född i eller landet föräldrarna kommer ifrån? Alltså känna sig som "ni chicha ni limoná". Detta uttryck används i Chile, Sydamerika och kan användas för att beskriva känslan av splittring, ovisshetskänslan och saknad av bestämd tillhörighet.

Debatt: Gör barnens medborgarskap enklare

Varför ska ett nyfött barn behöva kämpa för rätten till sitt "medfödda" medborgarskap? Kan inte vi, i det vuxna samhället, underlätta för dessa ungdomar och medverka till en integration från första början? skriver Iris Bustamante Cortés.