DEBATT: Hårda klappar till en hård president

I Moskva råder, på många sätt, ett kyligare klimat än i Kiev och man kan bara gissa sig till vilka klappar som ryms under Vladimir Putins julgran. Hans andra mandatperiod som rysk president har börjat illa. Ryssarna är beredda på stora uppoffringar, men de är inte beredda att ge Putin hur många chanser som helst. Ytterligare ett blodigt terroristdåd som det i Beslan och man kan räkna med att stödet för presidenten kommer att sjunka betydligt.
Men inte bara inrikes-, utan också utrikespolitiken kärvar alltså. Kastanjerevolutionen i Ukraina - Rysslands viktigaste grannland - har skapat stora problem för Kreml och inte minst Putin personligen. Inom loppet av några dagar rämnade hela hans Ukrainapolitik. Oblygt hade presidenten ställt sig på regimmannen Viktor Janukovitjs sida, med enda effekt att många ukrainare just av den anledningen lade sin röst på oppositionsledaren Jusjtjenko istället. Putin försökte ignorera såväl valfusk, som omvärldens protester mot det samma och demonstranterna på Kievs gator. Han gratulerade omedelbart Janukovitj till segern - en gratulation han bittert har fått äta upp.
Som om inte detta räckte började Putin anklaga västvärlden för att lägga sig i Ukrainas inre angelägenheter. Från Kreml antyddes det att kastanjerevolutionen på något sätt var initierad av "väst" i syfte att störa relationerna mellan de slaviska brödrafolken. En nästan komiskt paradoxal anklagelse med tanke på att den störste manipulatören av dem alla varit Putin själv! Bilden av en visserligen auktoritär, men trots allt pragmatisk och inte extrem rysk president har börjat krackelera. Framför allt är det nog många som undrar hur den vanligtvis så politiskt skicklige Putin kan uppträda så klumpigt. Det finns flera svar på den frågan.

Först och främst är Ukraina oerhört viktigt för vilken nationalistiskt sinnad president som helst i Kreml. Den politiska eliten saknar inte sovjetimperiet, men de saknar imperiet. Och "förlusten" av Ukraina väger mycket tyngre än alla andra "avträdelser". Ukraina har varit ryskt i hundratals år, ja många uppfattar det kort och gott som en del av Ryssland. Dagens ukrainska självständighet har i Kreml betraktats som någons sorts självstyre man kan leva med så länge Kiev lydigt följer påbuden från Moskva.
Men den historiskt betingade förklaringen duger ändå inte när Putins klavertramp under kastanjerevolutionen skall förklaras. Saken är nämligen den att Ukraina dels var halvt bortglömt i västvärlden före presidentvalet, dels att också Jusjtjenko kommer att tvingas föra en Moskvavänlig politik. Ukrainas i särklass viktigaste handelspartner är nämligen Ryssland och få inbillar sig i vilket fall som helst att nationen kommer att släppas in i varken EU eller Nato i brådrasket. Till råga på allt gjorde alltså Putin bort sig helt i onödan.

Förmodligen snubblade Putin i fallet Ukraina eftersom han aldrig riktigt förstått vad ett modernt liberaldemokratiskt samhälle innebär. Putin är egentligen ingen bakåtsträvare, han har en genuin önskan om att reformera Ryssland och skapa välstånd för sitt folk. Men hans lösningar är präglade av den auktoritära maktsyn som präglar en individ uppväxt i Sovjetunionen och till råga på allt med en karriär inom KGB bakom sig.
Putin förstod aldrig den genuina folkliga uppslutningen bakom demonstrationerna i Kiev, han förstod inte heller att demonstrationerna i grund och botten var spontana och inte arrangerade av varken Förenta Staterna, EU eller någon annan. Han vantolkar också omvärldens budskap. När Putin kritiseras för bristande demokrati på hemmaplan eller osmakligt rävspel i grannländerna inbillar han sig att det bara är försök att utnyttja tillfällig rysk svaghet för egna syften.
Putins reaktioner var på sätt och vis logiska, men istället för det välriktade kast (Putin har svart bälte i judo) han hoppats på, verkade det som om presidenten famlade i blindo. Förutom att politiken var kontraproduktiv vad avser den omedelbara situationen i Ukraina har relationerna med USA och i än högre grad EU skadats allvarligt.
Säkert kommer Putin nu att göra sitt bästa för att, om möjligt, återupprätta de åtminstone småvarma relationer som tidigare rådde. Men frågan är om presidenten har den mentala förmågan att se bortom sin ryska horisont. Hans världsbild är allt för präglad av sovjetiskt tänkande, men också äldre föreställningar av 1800-talsmodell. En världsbild av maktbalans där förhandlingar bara kan föregås av styrkedemonstrationer. Förvisso har han möjligheter, till exempel genom att utnyttja leveranser av olja och gas till västvärlden i politiska syften. Men varje sådant försök riskerar bara att leda till än frostigare förbindelser.
Man kan alltså gissa sig till att det mest ligger hårda klappar under julgranen i Kreml. Hårda klappar till en hård president - kan vi hoppas på att han åtminstone önskar sig mjukare paket nästa år?

Debatt: Hårda klappar till en hård president