I socialdemokraternas system styr plånboken
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Inger var med om en bilolycka i höstas och när hon efter en tids krämpor ville uppsöka en ortopedläkare fick Inger besked om att hon fick vänta i 40 månader för en tid. Det är drygt tre år, därefter skulle hon få vänta ytterligare ett år på en eventuell operation. Inger valde att flytta från röda Västerbotten och Skellefteå till Stockholm, där fick hon vård och behandling inom tre månader.
Även om det givetvis är få som flyttar till Stockholm för att få vård finns samma mönster på flera håll i landet. Patienter som fått årslånga väntetider använder sina besparingar för att söka vård någon annanstans. Oftast i Stockholm eftersom det finns ett stort utbud av specialkliniker utan väntetid. Problemet är att patienten själv får betala behandlingen. Trots att han eller hon redan betalt för sjukvården i sitt hemlandsting.
En gråstarroperation kostar ungefär 8000 kronor och tar mindre än en halvtimme att genomföra. Väntetiden på en sådan är på Mölndals lasarett utanför Göteborg 154 veckor. På Globen Ögonklinik i Stockholm väntar patienten i två veckor. Om alternativet är att vara i det närmaste blind är det nog många som väljer att själv betala operationen, under förutsättning att de har råd.
Alla med inkomst betalar i landstingsskatt, ungefär en tia på varje tjänad hundralapp. Efter att administration och en del mindre poster räknats bort går resten till sjukvården. Inbetalningen av denna skatt är en form av avtal mellan sjukvårdshuvudmannen och skattebetalaren. Ni får mina pengar och jag får vård när jag behöver det.
Detta är på inget sätt politiskt kontroversiellt, alla riksdagspartier är helt överens om att sjukvården även fortsättningsvis skall finansieras gemensamt. Även om socialdemokratiska ministrar gärna antyder att det är "plånboken som styr" i det borgerliga alternativet.
Verkligheten är precis tvärtom, även om socialistiskt styrda landsting levererar vård sker det alltför ofta inte när patienten behöver den. Att behöva vänta månader och år på en höftledsoperation eller utprovning av hörapparat är inte anständigt.
Då blir det plånboken som bestämmer vem som får vård snabbast. Statsminister Göran Persson går som bekant till privata Sofiahemmet med sin onda rygg, medan de utan privata försäkringar och tjocka plånböcker blir hänvisade till vårdkön.
Den borgerliga lösningen är vårdgarantin, en enkel och egentligen självklar konstruktion. Som invånare garanterar landstinget att du får vård inom tre månader. Annars står det dig fritt att söka upp en privat klinik, få behandling och landstinget betalar.
I borgerligt styrda Stockholm har denna garanti funnits sedan valsegern 1998. Den infördes redan mellan 1991 och 1994 men togs bort av socialdemokraterna. Denna garanti mellan medborgarna och huvudmannen har kostat Stockholms landsting ungefär 85 miljoner kronor årligen. I en budget på runt 30 miljarder är det nålpengar, ändå är effekten för patienterna betydande.
Borgerligheten vann valet, till socialdemokratins stora irritation, i både landstinget och kommunenhösten 1998. Då initierades flertalet reformer för att stärka patientens ställning mot vårdgivarna. Vårdgarantin innebär att pengarna följer patienten, vilket i sin tur skapar tryck på vårdgivarna att vara effektiva i sina behandlingar. Eftersom kostnaden för behandlingarna är centralt fastställd gäller det också att göra rätt från början, felaktig behandling leder till minskade intäkter.
Etableringsrätten är central när vårdgarantin införs. Personalkooperativ, läkare och företag får etablera verksamhet och knyts då till vårdgarantin. Detta kompletteras med ett fritt vårdsökande som ger patienterna rätt att söka sig till valfri vårdgivare. Dessutom flyttade borgerligheten över driften av ett antal sjukhus till privata företag. Juvelen i kronan var när St: Görans sjukhus såldes till vårdföretaget Capio.
Men då fick den socialdemokratiska regeringen nog. Socialminister Lars Engqvist forcerade fram en stopplag som förbjöd försäljning av "akutsjukhus" till "vinstdrivande företag". En betonglag i syfte att hindra det kommunala självstyret och krossa borgerlighetens planer. Lagen trädde i kraft i januari 2001, även om få ens idag vet definitionen på ett akutsjukhus. Minst sagt luddigt, men det blir det ju lätt när paniken styr.
Regeringen tillsatte en enmansutredare, riksdagsmannen Pär-Axel Sahlberg, för att utreda stopplagen. Arbetet är försenat och förra veckan kom beskedet att utredningen inte är klar förrän i december, samtidigt som lagen slutar gälla vid årsskiftet. Därefter kommer remissrundor och riksdagsarbetet medför ytterligare förseningar. Lagen kommer således att finnas ett tag till, om det inte blir regeringsskifte i höst. Då ryker lagen sannolikt omedelbart.
Enligt Sahlberg är det viktigt att garantera tillgång av vård för alla och att landstingen har kontroll över sjukvårdsstrukturen. Borde han då inte granska de län som inte tillhandahåller sjukvård i rimlig tid? I en intervju i Svenska Dagbladet säger Sahlberg att det är viktigt att "sätta en gräns" så att den gemensamt finansierade sjukvården inte "slås sönder". Dumheter och floskler som väntat. Den förtroendekris som den politikerstyrda sjukvården befinner sig i ligger Sahlbergs eget parti bakom.
Det borgerliga "skyltfönstret" i Stockholm skall krossas. Regeringen Persson har utnämnt huvudstadens styre till huvudmotståndare i årets val. Alla medel är tillåtna och vapnen är allt annat än blanka. Socialdemokraterna kommer att skjuta in sig på att landstinget har ett underskott på närmare två miljarder.
Till saken hör att Stockholms kostnader för det av regeringen beslutade skatteutjämningssystemet ökat drastiskt. Från att ha legat på ungefär 1,3 miljarder kronor årligen mandatperioden 1994-1998 till att i vara minst 4,1 miljarder i år. Dessa får inte glömmas bort när Persson och Engqvist basunerar ut att borgerligheten saknar kontroll över ekonomin.
Inger Lindströms flytt från Skellefteå bör också hållas i minnet när debatten om vårdköerna rasar som värst.