Idealismen är starkare än både PR-konsulter och pengar
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag vill minnas att valstugan tillhörde partiet Nasj dom Rossija (Vårt hem är Ryssland). Men det kvittar nästan vilket parti det var fråga om, för inställningen till väljarna skiljde sig inte mycket åt.
Händelsen illustrerar ganska väl det politiska klimatet i mitten på 1990-talet. Efter revolutionen 1991 inköpte ledande politiker grossvis med utländska konsulter i marknadsekonomi. Någon brist på pengar rådde tydligen inte och ju närmare Kreml man befann sig, desto glassigare blev affärsluncherna och de politiska kongresserna.
Lite sipprade ned till vad som skulle kunna kallas gräsrotsnivå. Men med få undantag lyste idealismen med sin frånvaro. De demokratiska eldsjälarna trängdes snabbt undan av PR-folk och diverse förståsigpåare. "Bizniz" var honnörsordet för dagen.
Således var det kanske inte så konstigt att partierna anställde ungdomar att under mekaniska former föra ut det egna budskapet.
Så gick det som det gjorde också. Folk i gemen misstrodde sina nya härskare. Vissa vände sig i reaktionär ilska till kommunisterna. Andra blev bara apatiska.
Under alla omständigheter led demokratin svår skada. När Vladimir Putin blev president fick Ryssland en mer auktoritär regim. Vissa anpassade sig smidigt till den nya situationen. Andra har försökt kämpa emot men marginaliserats. Folket hade hunnit tröttna på sina politiker. Konsulterna? De åkte i de flesta fall hem.
Så byter vi årtionde och land. Sverige 2003 och en ny valrörelse - denna gång inför folkomröstningen om euron. I Stockholm visar det sig att kampanjorganisationen Ja till euron anställt ungdomar i valarbetet. Återigen penningen före idealismen. Med ett resultat som knappast förvånar.
Jo, jag vet att jämförelsen mellan Ryssland och Sverige inte är riktigt rättvis. Den politiska situationen är helt annorlunda. Men de psykologiska likheterna är slående. Jag inbillar mig att såväl svenskar som ryssar reagerar ungefär likadant på samma fenomen.
Jag menar heller inte att alla valarbetare (anställda eller inte) gjort ett dåligt jobb. Här i Norrköping har jag till exempel träffat flera personer som arbetade hårt för euron.
Ändå blottades allvarliga brister i det sätt på vilket ja-sidan centralt organiserade sin valrörelse.
Under de senaste valrörelserna har de politiska partierna i allt högre utsträckning satt sin tilltro till inhyrda konsulter och människor med sinne för PR. Ett budskap kan i grunden se ut lite hur som helst, men med rätt marknadsföring går det att sälja.
Jag tror att många människor upplevde situationen precis så under den gångna valrörelsen. Nej-sidan propagerade för vad de trodde på. Ja-sidan skulle sälja ett budskap. Det blev lite för mycket konserverad gröt av euron.
Socialdemokraterna gick ett svidande valnederlag till mötes. Hälften av s-väljarna röstade mot statsminister Göran Perssons påbjudna linje.
Lika illa gick det för kristdemokraterna, medan folkpartiet och moderaterna klarade sig något bättre. Reaktionerna har i samtliga fall varit blandade. Hos moderaterna har till exempel den tillträdande partiledaren Fredrik Reinfeldt erkänt misslyckandet, men andra tycks relativt nöjda.
Tre av fyra moderata väljare röstade i enlighet med den officiella partilinjen, det vill säga ja. Ett bättre resultat än för något annat ja-parti - men är det egentligen en siffra att glädja sig åt? Finns det inte rentav skäl att tala om ett moderat halvfiasko? Och gör det saken så mycket bättre om det går att tala om helfiasko inom vissa andra partier?
Till yttermera visso har de moderata väljarna aldrig varit så få på ett kvarts sekel. Som bekant backade partiet kraftigt i riksdagsvalet förra året. De som valde att stanna kvar skulle kunna kallas verkliga kärnväljare - de som stödjer partiet i vått och torrt. En fjärdedel av dessa lät sig alltså ändå inte övertygas av partiledningens övertalningsförsök utan röstade nej till euron.
Det finns säkert flera skäl till att det gick som det gjorde. Vissa nej-röstare var säkert övertygade om sitt val sedan länge. Andra ville kanske sparka Göran Persson på smalbenen. Men uppenbarligen fungerade också den "interna" valrörelsen dåligt.
Kanske vilade det emellertid något av ett Von oben-perspektiv över ja-sidans kampanjer. De som ännu inte var övertygade om eurons förtjänster betraktades som ännu icke upplysta. Hur överdriven och ibland rent felaktig nej-sidans propaganda än verkade fanns det genomgående drag av idealism. Sådant går att sympatisera med även om man ogillar budskapet som sådant.
Konsulter och PR-folk finns numera inom samtliga partier, inte minst inom moderaterna. Ibland talas det om en konsulthöger. En ganska anonym krets med mer eller mindre etablerade kontakter med hela eller delar av partiledningen. Säkert med lysande kompetens i allt från makroekonomi till konsten att sälja vitvaror. Men inte konserverad gröt, än mindre driva och föra ut viktiga politiska frågor.
Problemet är den politiska kultur (eller snarare brist på den samma) som dessa fört med sig i boet. Men glättad framtidsoptimism, streetsmartness och aldrig så stark trendkänslighet räcker inte. Åtminstone inte utanför vissa Stockholmskretsar.
Vissa tycks inte ens vilja se problemen. Eller tycker kanske rent av att det bara är skönt om tröga lantisar lämnar över partiarbetet till andra att sköta. Ute i kommunerna sitter lokala företrädare och fritidspolitiker och gör sitt bästa för att om möjligt göra de glättade budskapen begripliga också i Medelsvenssons vardag. Vilket inflytande har de, vilket tack får de?