Inga gräddfiler i vården

Med privatsjukhus, som dominerande aktör
i länet och landet, skulle möjligheten att hävda en likvärdig vård genom skattefinansiering försvåras, skriver Björn Grip (v).

Norrköping2004-03-05 08:10
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
På NT Debatt den 27 februari pläderar Bröte för en hälso- och sjukvårdspolitik som går ut på att länssjukvården ska drivas på entreprenad och han uppmanar den medicinska professionen att i samarbete med oppositionen i landstinget utarbeta ett alternativ till den nu förda politiken.
Det är bättre att arbeta sjukvårdspolitiskt med att delta i partiernas framtagande av en hälso- och sjukvårdspolitik än att måla upp skräckbilder av hur vården fungerar. Det är ett riktigt förhållningssätt som Lars Bröte intar, även om jag inte delar hans uppfattningar.
Bröte menar att landstingets avtal med Sergelkliniken i Linköping visar att upphandling och privata entreprenader är en framkomlig väg att effektivisera den planerade länssjukvården. Sergelkliniken bedriver, på landstingets uppdrag, kirurgisk och ortopedisk verksamhet inom vissa begränsade områden, och får på så sätt koncentrera och specialisera sig på vissa diagnoser.
Jag hävdar, att samma effektivisering kan åstadkommas i landstingets regi utan upphandling. Den förändringen avfärdar Bröte som "stordrift och industrialisering" men berömmer samma företeelse när det gäller den privata Sergelkliniken. Var är logiken?

En ökad kostnadsmedvetenhet är på väg att genomsyra landstingets verksamheter. Av det skälet behövs knappast en upphandling av länssjukvården. Däremot kan en upphandling i den skala som Bröte - i likhet med moderaterna - förespråkar, leda till att det blir osund konkurrens om arbetskraften. Med stor risk för att kostnadsspiralen stiger kraftigt. Förekomsten av hyrföretag i vården visar med all önskvärd tydlighet detta. Det är ett av skälen till att vänsterpartiet är skeptiskt till upphandling och privat drift av vården.
Utan tillräcklig egen verksamhet kan också maktförhållandena mellan beställare och producenter förändras. Även om finansiering och beställning ligger i landstingens regi har vänsterpartiet motsatt sig en kraftigt ökad upphandling. Risken för att sjukvården hamnar i händerna på finansiellt starka intressen är uppenbar, eftersom detta att driva sjukvård kräver förhållandevis mycket pengar. Exemplet Sankt Görans sjukhus i Stockholm - som startade som en personalägd verksamhet - köptes relativt snabbt upp av privata intressen.
En annan hotbild är risken för en finansiellt tudelad sjukvård. Dagens Medicin och andra opinionsbildare inom sjukvården, med kopplingar till medicinsk-tekniska kapitalintressen, pläderar nu aktivt för att det ska vara möjligt att finansiera sjukvård såväl via skattsedeln som via försäkringspengar. Det är en modell som regeringen, vänsterpartiet och miljöpartiet nyligen har sagt nej till när det gäller sjukhusvård. All erfarenhet från andra länder visar att detta leder till gräddfiler i vården - att försäkringspatienter går före. Med privatsjukhus, som dominerande aktör i länet och landet, skulle möjligheten att hävda en likvärdig vård genom skattefinansiering försvåras. Därför säger vänsterpartiet nej till sådana lösningar.
På en punkt har Bröte rätt. Det gäller vikten av att bli sedd som individ - såväl när man är patient som när man arbetar i vården. Det är en utmaning att se till att så sker i en stor organisation som landstinget. I motsats till Bröte menar jag dock att den decentralisering som landstinget i Östergötland länge drivit, och fortfarande driver, ger förutsättningar att med stor självständighet utforma arbetet på respektive arbetsplats. Att vårdkvalitén och omfattningen av besök och behandling skulle försämras med de strukturbeslut som tagits återstår för Bröte och hans åsiktsfränder att bevisa. Tvärtom har väntetiderna på sjukhusen i Östergötland blivit allt kortare under förra hösten. Det framgår av en nyligen presenterad uppföljningsrapport. Och på de flesta arbetsplatser i landstinget trivs medarbetarna och får uppskattning för engagerat arbete. Självklart präglas naturligtvis arbetssituationen just nu av den oro som uppstår i samband med stora förändringar.

På en annan punkt har Bröte missuppfattat mitt resonemang i en tidigare artikel. Det gäller nödvändigheten av specialisering också när det gäller länssjukvården. Den medicinska utvecklingen driver fram en subspecialisering som i sin tur kräver större patientunderlag när det gäller samma sjukdomsdiagnos. Den bredd i kompetensen som Bröte och hans generationskamrater inom allmänkirurgi har, kan aldrig uppnås med nuvarande och framtida utveckling av forskning och utbildning. Detta är ett ytterligare argument för profilering och specialisering när det gäller planerad länssjukvård som landstinget beslutat om.
Det är fritt att påverka politiken för alla - även läkare och andra yrkeskategorier i landstinget - genom opinionsbildning eller genom de partier som finns i landstinget, ja även genom att starta nya partier. Vänsterpartiet välkomnar läkare med hjärtat till vänster att påverka vår hälso- och sjukvårdspolitik. Och vi hoppas att debatten kan präglas av sakliga argument och med tydliggörande av de värderingar som ligger till grund för de framförda uppfattningarna. I så måtto är Lars Brötes inlägg hedervärt och förtjänar ett bemötande.
Läs mer om