Inga massförstörelsevapen men ändå rätt att störta Saddam Hussein
Halabja i norra Irak den 16 mars 1988 efter att Saddam Hussein använt giftgas mot den kurdiska befolkningen. Krigskritikerna lyckades aldrig presentera någon realistisk alternativlösning på problemet Saddam Hussein, skriver Hans Stigsson.Foto: OZTURK XYZ/Scanpix
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Men inga kemiska eller biologiska vapen har dykt upp, inga atombomber heller för den delen. Om regimen någonsin hade någon större arsenal ser det ut som om Saddam faktiskt gjorde sig av med den i god tid före USA:s anfall.Till och med Förenta Staternas egna vapenexperter har successivt erkänt att några vapen inte verkar stå att finna. Att Saddam Hussein skulle lyckats smuggla en del vapen över gränsen till Syrien får tills vidare anses som synnerligen diskutabla rykten.
Då ljög alltså Bush och Blair! Ja, kanske det - vilket på sitt sätt också vore ett mysterium. Även den cyniske tvingas nämligen konstatera att lögner är dyrköpta och det är därför inte förvånande att hemmaopinionens förtroende för Storbritanniens premiärminister Tony Blair skadats allvarligt. Engelsmän tycker inte om lögnhalsar och nu känner sig många förda bakom ljuset. "I know" påpekade Blair före kriget med hänsyftning på massförstörelsevapnen, men vad var det han egentligen visste?
En plausibel tanke är förstås att Bushadministrationen medvetet överdrev hotet från massförstörelsevapnen i syfte att legitimera ett krig vilket hade svagt eller inget stöd i internationell lagstiftning. Man kan för allt i världen tänka sig att CIA till och med försökte föra sina brittiska kolleger inom MI6 bakom ljuset, även om detta framstår som mindre troligt. Dels därför att Blair är en av Bushs bästa allierade, dels därför att brittisk underrättelsetjänst näppeligen låter sig luras av amerikansk.
Samtidigt är det svårt att tänka sig ens CIA om att misslyckas så kapitalt i sitt värv att man misstagit sig fullständigt om de irakiska massförstörelsevapnen. Det skulle i så fall vara en skandal i sig, men sanningen är förmodligen mer komplicerad.
Ty saken är också den att få ifrågasatte Iraks tidigare innehav av massförstörelsevapen före kriget. Frågan var dels huruvida Saddam Hussein hade några vapen kvar (och i så fall hur många), dels hur avrustningen skulle genomföras. Genom militär intervention som Förenta Staterna ville eller genom vapeninspektioner?
Att Saddam Hussein tidigare haft ett program för ABC-vapen (atom-, biologiska och kemiska vapen) är väl känt, däremot har åsikterna gått isär om vilken arsenal regimen faktiskt hade tillgång till. Kanske snabbavrustade Saddam denna arsenal tidigare, men varför fortsatte han då att motarbeta vapeninspektörerna - han hade ju inte mycket att förlora på en mer FN-vänlig politik? Vissa försöker förklara diktatorns agerande utifrån arabisk stolthet etcetera, men Saddam var ingen idealist utan en slipad tyrann. Rimligtvis bör han insett att Bush var en annan karl än föregångaren på den amerikanska presidentposten och att det fanns flera skäl för USA att intervenera militärt. Rimligtvis bör han också insett hur många av Förenta Staternas traditionella allierade som stod skeptiska till det amerikanska agerandet och hur lämpligt det vore att om möjligt utnyttja dessa sprickor till egen fördel.
Att USA hade stort behov av att framhäva hotet från de irakiska massförstörelsevapnen (verkliga eller inbillade) är lika uppenbart som att kriget i Irak hade flera orsaker. Härvidlag tycks dock Bush-administrationen fastnat i sin egen retorik. Genom att hårdexploatera det relativt lättsålda hotet om massförstörelsevapen, såväl inför hemmapubliken som internationellt, sköts andra argument i bakgrunden. Förmodligen insåg Vita Huset så småningom att de relativt knapphändiga underrättelserapporterna från Irak långt ifrån var entydiga, men dessa rapporter tolkades liberalt helt enkelt eftersom det inte längre fanns utrymme att backa från den ursprungliga motivationen till ett anfall mot Irak. Direkt eller indirekt kan också CIA känt sig pressad att presentera sådana uppgifter som stämde överens med den gängse förda politiken. Varje led i processen har skapat en förstärkningseffekt.
I sammanhanget bör man också komma ihåg att USA förmodligen hade relativt knapphändig information från agenter inne i Irak, åtminstone inledningsvis. Gamla försyndelser från Bill Clintons huvudlösa nedrustningspolitik på underrättelseområdet gav sig här tillkänna.
Det fanns flera skäl att kasta Saddam Hussein ur sadeln - med eller utan massförstörelsevapen - och fortfarande är det lätt att motivera interventionen. I synnerhet som ett sent avbrott i krigsplanerna kunnat få mycket negativa utrikespolitiska konsekvenser. Vita Huset hade då signalerat både obeslutsamhet och svaghet, vilket noggrannt noterats av diverse ljusskygga regimer. Nu blev effekten den motsatta, att när Bush-administrationen bestämt sig för en specifik politik är det inget som stoppar den amerikanska ångvälten.
Det är också talande att krigskritikerna aldrig lyckades presentera någon realistisk alternativlösning på problemet Saddam Hussein. Hade dessa självutnämnda fredsvänner fått sin vilja igenom hade diktatorn suttit kvar i orubbat bo.
Men jag blev ju lurad! Nåja, det gör kanske inte så mycket... Men jag är inte den ende och mer väsentligt är att världen hädanefter kommer att känna sig mindre övertygad av amerikanska underrättelsetjänstens rapportering. Det är ett nederlag för CIA och för president Bushs politik.