Jämställdhetsarbetet tar för lång tid
Medlemmarna i Feministiskt initiativ är inte några manshatare, vi välkomnar män som delar våra värderingar och som inser att en värld där båda könen är jämställda är en bättre värld för alla, skriver Karin Odelblad, Feministiskt initiativ.
Hit, till riksdagen strävar Feministiskt initiativ att komma efter valet 2006, skriver debattören bland annat.Foto: SCANPIX
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Ett sätt att definiera själva ordet är att säga att feminismen ser att kvinnor som grupp är underordnad männen, med ett modernt uttryck kallas det könsmaktsordning. Detta gäller alla samhällets arenor både hemmen, arbetsplatserna och de politiska rummen. De som kallar sig feminister anser dessutom att ett samhälle där båda könen är jämställda är ett mycket bättre samhälle. Därför vill feministerna ändra på förhållandena mellan könen.
Detta är fakta: Kvinnorna tar i dag 83 procent av föräldraledigheten, 79 procent av deltidsanställningarna, 60 procent av det obetalda arbete och 64 procent av långtidssjukskrivningarna. (Källa SCB).Det skiljer cirka 3 500 kr i lön mellan verkstaden och vården.
Mycket har gjorts i Sverige och vi anses vara världsbäst på jämställdhet och ändå är så många kvinnor missnöjda. Det vi upplever i dag skulle jag vilja kalla den tredje vågens feminism. Den första hade vi i början av 1900-talet och den resulterade i att vi fick allmän rösträtt. Den andra vågen upplevde vi på 70-talet och då kom kvinnorna ut på allvar i arbetslivet och vi fick tillgång på dagis för våra barn. Att kvinnor vill kombinera moderskap och förvärvsarbete är för oss något självklart. I dag har vi den tredje vågens feminism, som bland annat har resulterat i bildandet av ett nytt parti Feministiskt initiativ.
Det som har hänt i Sverige är att vår svenska jämställdhetspolitik hittills inte kunnat bryta könsmaktsordningen. Vi har en föreställning om att vår svenska modell med samförstånd inte förmått ändra på de grundläggande maktstrukturerna och heller inte har någon riktig vilja att göra förändringar.
Alla ledande politiker talar om att de är feminister, men det är mer läpparnas bekännelse än en verklig övertygelse och vilja att göra något radikalt. Många kvinnor vill inte vänta i 200 år på att få en bli jämställda. Vi vill ha en förändring
i vår livstid. Jag har arbetat länge inom det socialdemokratiska kvinnoförbundet och och känner mig besviken på den långsamma förändringstakten samtidigt som jag känner stor respekt för det gedigna arbete som lagts ned av de socialdemokratiska kvinnorna för att lyfta de här frågorna. Heder åt Nalin Pekul med flera!
Feministiskt initiativ vill föra in en ny dimension i politiken. Vi tror inte att vi får någon verklig förändring utan att vi också måste föra in ett konfliktperspektiv. För att förändra maktstrukturerna söker nu Feministiskt initiativ stöd att komma in i Riksdagen efter valet 2006.
Socialdemokraterna har använt sig av varannan damernas, men denna kvantitativa beräkning har inte ändrat något i grunden. Medlemmarna i Feministiskt initiativ är inte några manshatare, vi välkomnar män som delar våra värderingar och som inser att en värld där båda könen är jämställda är en bättre värld för alla.
Att Feministiskt initiativ lyfter fram könsmaktsordningen betyder inte att vi inte ser klassmotsättningarna, sexualiteten, etniciteten med mera. Skillnaden mellan grupper kan vara nog så viktiga som skillnaden mellan grupper.
På organisationens första årsmöte i september avhandlades flera hundra motioner inom ett brett samhällsspektrum såsom kroppslig integritet, arbete, familj och socialförsäkringar, bostäder, trafik, samhällsbyggnad och miljövård och medicinsk forskning, utbildning samt antirasism, bistånd och migration.
De frågor som Feministiskt initiativ särkilt vill lyfta fram är inte nya, men vi kommer att driva dem på ett nytt sätt. Till frågorna hör sex timmars arbetsdag, individuell föräldraförsäkring, lika lön för likvärdigt arbete med mera.