Klockan klämtar för Rysslands oligarker
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Motsvarigheten till dåtidens ganska huvudlösa utskänkning av statlig egendom i Sverige skulle för moderna ryska förhållanden vara den stora privatiseringen för tio år sedan. Storföretag såldes ut till diverse spekulanter under märkliga former och till underpriser. Dessa kapitalistiska rövarbaroner, mera kända under namnet oligarkerna, blev snart några av Rysslands mäktigaste män med förmåga att utöva stort inflytande på den dåvarande Jeltsin-regimen.
När Putin valdes till Boris Jeltsins efterträdare på presidentposten var det många som fruktade (eller hoppades) att han på något sätt skulle slå till mot oligarkernas välde. Så skedde dock inte. Mot att oligarkerna (och i synnerhet då den så kallade Familjen, som stod Jeltsin särskilt nära) höll sig någorlunda neutrala i rent politiska frågor lät Putin udda vara jämt. Presidenten behövde politiskt lugn och insåg säkert också att en reduktion på ryska skulle kunna få mycket negativa ekonomiska konsekvenser.
Boris Berezovskij var visserligen ett undantag. Han tvingades till och med fly landet, men Berezovskij-affären var lite speciell. Vad Putin ville uppnå var inte bara att tysta en ovanligt regimkritisk person, utan framför allt tysta hans allt för frispråkiga medieimperium. En politik som lyckades. I dag kontrollerar regimen direkt eller indirekt alla större tv-kanaler.
Betydligt större oro väckte ändå gripandet av Menateps vd Platon Lebedev den 2 juli. Lebedev greps misstänkt för bedrägerier i samband med privatisering av ett statligt konstgödsel företag för nio år sedan.
Näste man för räkning är Michail Chodorkovskij, vd för oljejätten Yukos. Chodorkovskij skall vara god för mer än 100 miljarder kronor och har genomdrivit ett nyligen fattat beslut om att slå samman Yukos med en annan gigant, Sibneft. Det nya företaget kommer att bli världens fjärde största oljebolag.
Chodorkovskij har visserligen inte anhållits ännu, men en juridisk process har inletts. Riksåklagarämbetet arbetar på regeringens uppdrag, men det är politiska - inte ekonomiska - skäl som ligger till grund för Kremls nya agerande gentemot landets största företagare.
Chodorkovskij har nämligen brutit mot den tysta överenskommelsen att inte blanda sig i den ryska partipolitiken. Tvärtom har han varit ovanligt rättfram i sin regimkritik. Exakt var han själv står politiskt är något oklart, men Chodorkovskij har åtminstone försökt odla kontakterna med det högerliberala partiet Högerkrafternas union och det mer socialliberala partiet Jabloko.
Vem vet om han inte själv har presidentambitioner i framtiden? Chodorkovskij är inte lika populistisk, men nog går det att dra likheter med den italienske premiärministern Silvio Berlusconis lysande politiska karriär.
Hela kalabaliken har lett till en upphetsad och påfallande öppen debatt i ryska medier. Är angreppen på Lebedev och Chodorkovskij ett undantag från regeln att inte sammanblanda politik och affärer, eller väntar rentav den stora reduktionen? Vilka ekonomiska (och politiska) konsekvenser skulle en sådan utveckling få. Och vem är det som ligger bakom Kremls politik, Putin personligen eller någon annan?
Många talar om en maktkamp i Kreml. Tre grupper kan definieras: Liberala reformekonomer, Familjen (från Jeltsintiden) och "tjekisterna" som Putins polare från säkerhetspolisen FSB (tidigare KGB) föraktfullt brukar kallas. Att Putins presidentskap rubbat tidigare relationer är uppenbart. Delvis är det också en kamp mellan Moskva och Sankt Petersburg - Putins hemstad.
Eftersom presidenten som vanligt håller en tämligen låg profil utåt är det lätt att misstänka "tjekisterna" för att ha hoppat över skaklarna. Att tillslagen mot Menatep och Yukos främst skall ses i ljuset av interna motsättningar inom Kreml.
Men Putin är inte mannen som viljelöst låter sig styras av olika intressegrupper. Tvärtom är det högst troligt att presidenten åtminstone givit den förda politiken sin välsignelse. Kanske är det rentav Putin som är den drivande kraften.
Om det nu skulle vara fråga om någonting djupare än tillfälliga angrepp på vissa oligarker, vad är då att vänta? Vad vill Kreml i så fall uppnå?
Att många av 1990-talets privatiseringar genomfördes under diskutabla former är alla överens om. Kontakter spelade härvidlag mycket större roll än kompetens eller finansiell bärkraft. Kontrasten till privatiseringar i många andra länder i det gamla Östblocket är tydlig. En förslagen halvmaffia gjorde sig snabbt stora förmögenheter, medan statliga tillgångar försnillades.
Till råga på allt fick den nya postkommunistiska företagsstrukturen en påtaglig slagsida. Gamla statliga monopol låstes fast som mer eller mindre personlig förmögenhet hos en liten nyrik överklass. Utländska ägare hölls på armlängds avstånd och den medelstora företagsamheten hamnade också i kläm.
Sett i det ljuset kan det förefalla märkligt att många journalister, ekonomisk expertis och människorättsaktivister varnat för, som de hävdar, politiskt betingade processer mot oligarkerna. Förklaringen är både ekonomisk och politisk.
Som en följd mot processen mot Menatep och Yukos har Moskvabörsen sjunkit kraftigt. Effekterna av en stor reduktion går bara att gissa sig till. Den ryska ekonomin (som för närvarande går riktigt bra) riskerar att kastas in i en djup lågkonjunktur. Utländska investerare skulle dra öronen åt sig.
Till detta skall läggas rättsaspekten. Skall staten efter eget gottfinnande ha rätt att återkalla tidigare privatiseringar? Kommer någon i framtiden att över huvud taget våga kritisera presidentämbetet?
Samtidigt har Rysslands liberala krafter hamnat i litet dåligt sällskap. Variationer finns naturligtvis, men oligarkerna utgör knappast något föredöme i en modern demokrati. Yukos och andra storföretag agerar ofta synnerligen självsvåldigt. Den så kallade Familjens politiska makt kan utan vidare jämföras med det destruktiva inflytande United Fruit och vissa andra storföretag utövade på amerikansk utrikespolitik under 1950- och 60-talen.
Visst finns det de vanliga ryssar som lite i hemlighet beundrar Chodorkovskij och andra multimiljardärer. Men desto fler föraktar oligarkerna. Att alliera sig med överklassen är riskabelt inför höstens parlamentsval. Även om en reduktion skulle få negativa ekonomiska effekter skulle många vanliga ryssar förmodligen jubla över beslutet.
Man skall förvisso vara försiktig med historiska jämförelser, men inte blev Karl XI särskilt impopulär bland de svenska bönderna när han knäckte ryggen på högadeln!
Fast troligare är ändå att vendettan mellan Putin och Chodorkovskij först och främst är presidentens brutala sätt att påkalla lojalitet bland storföretagarna inför höstens parlamentsval och nästa års presidentval. Det hela liknar också något av ett klassiskt "chicken race", men förutsättningarna är inte jämbördiga. Chodorkovskij må köra en maffig BMW av senaste modell. Men vad hjälper mot Putins imposanta pansarlok?