Kommunen sätter spelreglerna
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag ber att få anmäla en avvikande uppfattning. Kundernas efterfrågan styr utbudet i en marknadsekonomi, så långt kan jag hålla med. En fri konkurrens är bra på att sätta rätt priser på varor och tjänster, men det är också det enda. Det är mycket annat den inte kan, därför måste även den fria konkurrensen begränsas. De råa krassa marknadskrafterna har bara en lojalitet, nämligen plånboken.
Men det finns andra behov i ett samhälle, sådana som inte kan mätas i termer av kortsiktig lönsamhet. En kommun har ansvar för sina medborgare. Även när det gäller en så enkel sak som var vi skall handla våra livsmedel.
Flyttar vi in i ett bostadsområde så räknar vi med att det skall finnas rimliga möjligheter att köpa vår mat där, även när vi blir äldre och inte längre kan ta oss med bil till köpcentra utanför stadens gränser. En viss servicenivå måste upprätthållas. Det gäller för handel liksom för kommunikationer, vård etcetera.
Därför måste kommunen sätta upp vissa spelregler. Det kallas samhällsplanering och den skall skötas av folkets valda företrädare, det vill säga politikerna och deras tjänstemän, inte av marknadens aktörer.
Om en fri etablering av butiker skulle påverka andra samhällsintressen negativt så måste för- och nackdelar vägas mot varandra. Jag anser att en ohämmad satsning på externhandel inte är förenligt med kraven på god miljö och kraven på servicenivå i våra bostadsområden. Lågprisbutiker skall självklart få finnas och de skall fritt få konkurrera med varandra, eller rättare sagt på lika villkor, men inte helt utan begränsningar, bland annat därför att det skulle inskränka vår frihet i andra avseenden.
I ett samhälle där den fria konkurrensen får råda i sin mest extrema form vill i alla fall inte jag bo.