Lyckad självständighet - men nu står Estland inför nya utmaningar
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Estlands väg efter frigörelsen har skilt sig märkbart från satellitstater som Polen eller Ungern. Den politiska ledningen som hösten 1991 tog över landet hade en omfattande uppgift att hantera. Drygt fem decenniers diktatur och vanstyre skulle ersättas med demokrati. Delar av Estland var under kommunisttiden stängt för ester och Moskva sände hundratusentals ryssar till Estland för att kolonisera landet, främst inom industri och militärkomplexen.
Befolkningen uppgår i dag till ungefär 1,4 miljoner varav nästan en tredjedel utgörs av etniska ryssar.
Vad har då hänt på de tio åren som gått? Bortsett från att landet om ett par veckor är värd för eurovisionsschlagerfinalen, vilket många vi mötte stolt påpekade. De som varit där tidigare hävdar att en av de tydligaste förändringarna var att bilparken i Tallin var utbytt. Planekonomins Lador och Moskovitj-bilar var utbyta mot moderna bilar och smogen över staden hade också försvunnit.
Den varsamma och systematiska upprustningen av Tallins centrum har medfört att staden långsamt återfår sin charm. För stunden varierar dock stadsbilden något. Nya hotell och bankpalats samsas med sekelskiftesbyggnader och kommunisttidens betongkolosser. Lyckligtvis har den gamla stadskärnan bevarats intakt.
Estland är onekligen ett fattigt land med flera problem. Alla system som finns i ett modernt samhälle har fått byggas upp från grunden. Ett nytt sätt att tänka har varit helt nödvändigt, sovjetsystemet premierade knappast nytänkande inom något område. Att vara i opposition innebar i bästa fall att man fick sparken.
Samtidigt är esterna ett stolt folk. Över hela den politiska skalan i Riigikogu (parlamentet) finns en samsyn om vilken väg landet skall gå. Även om politiken i Estland är minst sagt snårig är den ideologiska spännvidden begränsad. De flesta partier skulle placera sig någonstans kring mitten och lite till höger på en normal skala. Dock inte utan inslag av överbudspolitik.
Estland kommer inom kort att slutföra förhandlingarna om medlemskap i EU. Ingen tror att den efterföljande folkomröstningen leder till något annat än inträde i samarbetet. Likaså kommer de tre baltiska länderna högst sannolikt erbjudas medlemskap i försvarsalliansen Nato efter toppmötet i Prag i november.
För esterna handlar frågan om en genuin strävan efter säkerhet. Ända sedan självständigheten har målet varit klart, grannen i öster skall i framtiden inte kunna diktera villkoren för de baltiska staterna. Populistiska politiker i Moskva har stundvis gjort hotfulla verbala utfall mot de självständiga staterna. Med Natoflaggan hissad blir den sortens påhopp omöjliga.
Sedan friheten har influenserna från omvärlden skiftat, något som tydligt visat sig i ungdomarnas val av extraspråk i skolan. Engelskan är dominerande och under ett par år under 90-talet var svenskan populär. Den nuvarande trenden är mer inriktad på finska och franska men även ryskan har kommit tillbaks. Kopplingarna till Ryssland finns givetvis fortfarande, även om de verkar vara mindre entusiastiska.
Ett medlemskap i EU innebär även att Ryssland måste sänka tullmurarna på estniska varor. Därmed kommer marknaden för estniska varor öppnas även i österled.
Många av politikerna vi träffade menade att Estland nu är på väg in i sin andra övergång.
Den första innebar återuppbyggandet av en stat och alla dess funktioner. Den tidigare premiärministern Mart Laar anser att den kommande tiden blir fylld av utmaningar. Estland måste bygga upp ett starkare socialt skyddsnät, även om pensioner och löner betalas ut i tid är de förhållandevis små. Den sociala osäkerheten kan vara en bidragande förklaring till den låga nativiteten i landet. Något som på sikt kan bli ett allvarligt problem för Estland.
Oavsett vilken väg Estland väljer för sitt framtida nationsbyggande kommer ständigt nya faktorer med i ekvationen. För stunden ligger till exempel frågan om progressiva skatter på is. Den regerande koalitionen låter frågan vila till efter parlamentsvalet i mars 2003.
Under vistelsen i Tallin besöktes utrikesministeriet. Den enorma byggnaden var tidigare högkvarter för kommunistpartiet, men Leninstatyn och den röda stjärnan är sedan länge borta. Torget utanför heter numera isländska torget eftersom Island var första nation att erkänna Estlands självständighet den 21 augusti 1991. Sverige vågade uppenbarligen inte ta steget utan väntade en vecka tills många andra länder erkänt oberoendet.
Men å andra sidan var tvehågsenheten knappast förvånande. I november 1989 sa Sveriges dåvarande utrikesminister Sten Andersson i en rapportintervju att "Estland är inte ockuperat".
Men det hade ändå kännts bättre om platsen utanför utrikesministeriet hetat Svenska torget.