Man får skörda det man sår
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Vi kan väl inte undgå känslan av att det kunde ha varit vår egen sons mördare, som går fri efter bara två år. Är det konstigt om vi blir förtvivlade och sjuka?
När blev ett människoliv i Sverige värt så lite som två år?