Det är välgörande att MP:s nya kommunalråd Bengt Cete (NT 1/9) nu tydligt redovisar den vänsterdröm om materiellt armod som hans gren av miljörörelsen ser som det yttersta målet för sin politik. Materiellt armod är, enligt Bengt Cete, inte bara oundvikligt utan direkt eftersträvansvärt och något som aktivt bör påskyndas genom målmedvetna, politiska åtgärder. Utspelet för dagen är att det industriella jordbruket snarast ska avskaffas och ersättas av ett "småskaligt och hållbart jordbruk" där fossil energi ersätts av mänsklig muskelkraft utan klimatutsläpp. Förebilderna finns på Kuba och i det forna Sovjetunionen. Bengt Cetes ansats är att vi snarast ska underordna oss naturens villkor.
Bengt Cetes drömda framtid var historisk verklighet i Sverige fram till mitten av 1800-talet.
I det samhälle som Bengt Cete förespråkar måste praktiskt taget alla arbetsföra människor på heltid arbeta med matproduktion för att klara sin egen försörjning. Utan maskiner kan en familj där alla deltar i verksamheten bruka, på sin höjd, 2,5 hektar jordbruksmark. De "gröna jobb" som livsmedelsproduktionen kräver i Bengt Cetes Sverige blir visserligen många, men förutom att producera mat för dagen, kommer det inte att bli mycket annat uträttat. Det här kräver naturligtvis en samhällsomställning av gigantiska mått, och i den samhällsförändringen vill Bengt Cete hålla i taktpinnen.
För att klara en omställning av produktionsinriktning och jordbrukets arbetskraftsbehov har Bengt Cete att välja mellan en återgång till det statarsystem som avskaffades under första halvan av 1900-talet och att genomföra omfattande jordreformer där staten tar över jordbruksmark och delar ut lotter så stora att de kan försörja till exempel en familj, en kolchos eller något annat jordbrukarkollektiv.
Om man följer Bengt Cetes anvisningar och inrättar ett jordbruk utan fossila bränslen, konstgödsel och bekämpningsmedel skulle den jordbruksmark som finns i Sverige rent teoretiskt kunna försörja en tredjedel av Sveriges nuvarande befolkning. Man frågar sig vart de övriga två tredjedelarna, det vill säga sex miljoner av dagens svenskar, ska ta vägen. Kan Bengt Cete klara denna omställning utan massiv våldsanvändning?
I Bengt Cetes Sverige får våra barn och barnbarn framleva sina liv i halvsvält, då och då avbruten av svältkatastrofer av samma dimensioner som fick Karl-Oskar och Kristina att utvandra till Amerika. Det kan finnas anledning att påminna om att medellivslängden var 34 år för den som bodde i Norrköping för 150 år sedan. Vi är den generationens barnbarnsbarn. Om vi underordnar oss naturens villkor enligt Bengt Cetes recept, blir livet för våra barn och barnbarn mycket hårt och mycket kort.
Om kommande generationer skall få ett långt och bra liv måste vi ta vara på och utveckla den teknik som skapat den makalösa välståndsutveckling som vi i dag tar för given. Den avvecklingsväg som Bengt Cete stakar ut kan bara leda till katastrofer.