Nästan dagligen kommer det insändare med budskapet om att regeringen rustat ner vård, skola och omsorg. Välfärden har krackelerat, sade V och S vid riksdagens budgetdebatt.
Men hur ser det ut i verkligheten? Hur man än mäter har sjukvården aldrig kostat så mycket som i dag. Även om man rensar för inflation, stigande lönekostnader och en växande befolkning har resurserna till sjukvården ökat från år till år. 1970 hade vi 10 600 läkare i landet. I dag är de 36 000. Sverige ligger i toppskiktet i västvärlden när det gäller läkartäthet.
På skolans område märks ett liknande mönster. Resurserna och lärartätheten har ökat sakta, men säkert. År 2000 gick det 7,6 lärare per 100 elever i grundskolan. År 2011 hade den siffran stigit till 8,3. Även om man jämför med andra länder så ligger Sverige mycket bra till. Bara sex länder i världen satsar mer pengar per elev i årskurs ett till sex än vad Sverige gör. När siffrorna för 2013 kommer fram förväntas Sverige ha klättrat upp ytterligare någon placering.
Vad det gäller äldreomsorg har resurserna ökat, men enligt min uppfattning bör de öka ytterligare. För varje år blir det glädjande nog fler som uppnår hög ålder. Sedan måste man betänka att det är landstingen och kommunerna som har ett mycket stort ansvar för hur resurserna fördelas. Varför tror ändå många att välfärden minskar när resurserna i stället ökar?
En förklaring kan vara att när något gått fel i välfärden så slås det upp med stora rubriker och det är givetvis bra. Men varför skrivs det inte om när det går bra och nästan alla brukare är nöjda? När Skolverket i veckan presenterade en rapport som visade att närmare 90 procent av föräldrarna är nöjda med barnens förskola så var rubrikerna inriktade på de få som inte var nöjda.
Oppositionen går också till storms mot jobbskatteavdragen som bland annan medfört att vanliga löntagare numera får behålla nästan 2 000 kronor mer i månaden. Oppositionen vill höja skatterna trots att de vet att Sverige i dag redan har världens näst högsta skattetryck. Du som läser detta tänk gärna till när det påstås att välfärden har bantats så att benknotorna sticker ut.