När terroristerna får makten
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Irländska republikanska armén (IRA) har i olika former och i olika organisationer bekämpat den brittiska överhögheten på Irland i nästan hundra år. En kamp som huvudsakligen förts med våld som medel. Även om målen oftast varit diverse brittiska intressen och personer har även många irländare fått sätta livet till där IRA har dragit fram.
Nu för tiden är det lugnt på Nordirland. I alla fall på ytan, frånvaron av spektakulära bombdåd och en pågående fredsprocess/avväpning innebär inte att IRA och dess olika utbrytarfraktioner upphört att existera. Istället har de övergått till organiserad brottslig verksamhet.
Belfastpolisens informationschef berättar att 70 procent av all diesel som används på Nordirland är insmugglad av IRA från Irland. Smugglingen sker på olika sätt in i Nordirland. Dock måste den irländska dieseln ?renas? innan den kan säljas vidare. Dieselm är nämligen rödfärgad som tillsätts för att markera vilken skattegrupp drivmedlet tillhör i Irland. En reningsprocess som tar bort den röda färgen i dieseln genomförs i mobila laboratorier där restprodukterna (rödfärgad dieselsörja) dumpas lite varstans med otrevliga följder för miljön.
Dessutom får vi reda på att IRA numera inte skjuter sina offer i knäskålarna och armbågarna, den nya metoden omfattar fortfarande samma kroppsdelar men numera används cementblock för att krossa lederna.
Sedan Långfredagsavtalet 1998 har vapenvilan i stort sett hållits. Stridigheter mellan olika fraktioner bland de paramilitära protestantiska grupperna har förekommit och bombdådet som krävde 29 människoliv i Omagh i augusti 1998 utfördes av en utbrytargrupp till IRA. Men i övrigt har det efter omständigheterna varit lugnt.
I valet hösten 2002 gav väljarna på Nordirland makten åt de två mest hårdföra partierna. IRA:s politiska gren Sinn Fein slog undan benen på socialdemokratiska SDLP och ultranationalisten Ian Paisleys DUP blev största parti i det nordirländska parlamentet med 30 av totalt 108 mandat. Sinn Fein fick 24 mandat, tidigare premiärminister David Trimbles parti UUP fick 27 mandat och socialdemokraterna 18.
Av de två vinnande partierna flankeras Sinn Fein mer eller mindre öppet av den paramilitära organisation IRA. Beväpnade styrkor finns även på den unionistiska sidan, dock utan kopplingar till UUP och DUP. Paramilitära styrkor har efter fredsavtalet delat upp den brottsliga marknaden. Nästan all form av brottslighet går numera att spåra tillbaka till någon av de tidigare stridande grupperna.
Kort efter parlamentsvalet framkom uppgifter om att Sinn Fein avlyssnat den brittiska regeringens kansli i Belfast. Något som fick regeringen i London att återigen suspendera parlamentet i Stormont. Med tanke på vilka partier som nu dominerar den politiska bilden på Nordirland lär det dröja innan meningsfulla förhandlingar återupptas.
Sinn Fein har sedan länge bedrivit en smart och effektiv form av politisk kampanj. Väljarna uppsöks personligen och bearbetas flera gånger fram till valdagen. Statistik från distrikten används sedan för att åter bearbeta utvalda områden. Partiet har även spridit sig över till Irländska republiken och förväntas bli en politisk maktfaktor framöver. Av de 166 mandaten i det irländska parlamentet har förvisso Sinn Fein ännu endast fem mandat, men många förväntar sig att partiets inflytande kommer att växa.
På grund av sina uppenbara kopplingar till IRA ses Sinn Fein knappast som en rumsren aktör av de andra partierna. IRA:s ovilja att avväpnas och Sinn Feins framgångar i valen har skapat en bitter stämning i det politiska klimatet.
Irlands och Nordirlands framtid är tätt sammankopplade och IRA och dess politiska gren lär på gott och ont fortsätta ha ett betydande inflytande.