Nej-sidan längtar till välfärds-Sverige
- om emu och euron
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Ja-sägarna brukar le lite överlägset mot nej-sägarna och anklaga dem för att vara trångsynta, förändringsobenägna nationalister som inte begriper någonting. De däremot besitter all visdom och har de rätta svaren på framtidens frågor. Det verkar som om att oraklet i Delfi har flyttat till Bryssel och Mimers källa rinner upp i ECB-direktionens insynsskyddade tingshall i Frankfurt.
Sanningen är den att ingen egentligen kan säga hur en framtid med euron kommer att gestalta sig. Det är dagens mer sansade orakel eniga om.
På en punkt har i alla fall ja-sägarna rätt och det är att nej-sägare är nationalister. Nej-sägare skäms inte för att tro på Sverige.
Nu finns det olika typer av nationalister. Nej-sägare är självfallet inte av den gamla nationalromantiska sorten som höll konungen, fanan och dunkla drömmar om ett Sverige, som i fornstora dagar, "då ärat Ditt namn flög över jorden", som sina högsta ideal.
Nej, vi nej-sägare drömmer om och längtar till ett Välfärdssverige igen. Det som förra seklets arbetarrörelse byggde upp och som dagens socialdemokrater håller på att avveckla. För att få till stånd ett välfärdsland, någorlunda värt namnet, måste vi själva bygga upp det igen och då måste vi ha en egen valuta och suverän kontroll över vår penning- och finanspolitik. En gemensam EU-valuta klarar inte av det. Den har som huvudsaklig uppgift att hålla inflationen i medlemsländerna så låg som möjligt för att inte själva penningvärdet skall äventyras.
En god och jämn tillväxt måste naturligtvis ligga i botten för det hela och den tillkommer inte som genom ett trollspöslag med euroanslutningen.
Vår viktiga exportindustri skulle ju inte per automatik, exakt från den 1 januari 2006, tillverka bättre och mer efterfrågade produkter, bara för att det var den dagen som euron kom till Sverige.
Vidare är det också viktigt för ett välfärdsland, att all väsentlig samhällsservice (el, vatten, post, skolor, sjukhus etcetera), som alla medborgare är beroende av, äges och drives utan vinstmotiv av samhället, stat eller kommun. Sådant gillas inte av EU och EMU. Där skall det mesta "ut på marknaden" det vill säga privatiseras. Hur roligt det kan vara, får vi dagligen svar på när vi försöker använda oss av Posten eller SJ:s tjänster. Efter att ha varit fasta klippor i svensk samhällsservice har Posten och SJ bolagiserats och privatiserats till rena nyårsrevyskämten.
För ett Välfärdsverige i Europa och världen, rösta nej den 14 september.