Nordirlands konflikter hör inte hemma i detta sekel
Angela Smith har en föga avundsvärd uppgift. Hon är medlem av den "interimsregering" som tillsatts av London och som har i uppgift att styra Nordirland i väntan på att självstyret skall återupprättas. Sedan ett par år tillbaka styrs provinsen åter från London. Det fungerar riktigt bra, men är i längden förstås otillfredsställande.
Lugnare tider. Hunden Molly fångar en boll framför parlamentet i Stormont utanför Belfast. Men parlamentet står tyvärr tomt. Nordirland styrs från London.Foto: PAUL MCERLANE/Scanpix
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Smith är sympatisk och professionell. Vi - några ditresta svenska ledarskribenter - träffar henne i det lilla samhället Hillsborough utanför Belfast. Pittoreska hus, mysiga restauranger och lummiga backar gör att våldet på Nordirland känns avlägset. Får man tro Smith kommer våldet inte heller tillbaka. Själv är hon bland annat ansvarig för rehabilitering av offren för Nordirlandskonflikten. Man förstår att även om såren sakta läks kommer ärren att finnas kvar.
Naturligtvis gäller det också de politiska ärren. I det sammanhanget är det märkligaste kanske att protestanter och katoliker över huvud taget förmått samarbeta med varandra. Men väljarna straffade sina fredsduvor. I förra valet förlorade de moderata ulsterunionisterna på protestantisk sida och de likaledes måttfulla socialdemokraterna på katolsk. Istället röstade de flesta protestanter på det halvextrema unionistpartiet DUP och katolikerna på IRA:s politiska gren Sinn Fein.
Europavalet påvisade tyvärr att opinionen är oförändrad. DUP och Sinn Fein är fortfarande största partier.
Motsättningarna tycks oöverstigliga, men på sätt och vis liknar faktiskt Sinn Fein och DUP varandra. En av de inhemska journalister vi träffar menar att alla partier i parlamentet egentligen är likadana - som "old" Labour, det vill säga det gamla Labourpartiet före Tony Blair.
Det ligger något i det ytligt sett märkliga påståendet. Nordirlands historia är historien om etniska motsättningar, men också om den industriella revolutionens uppgång och fall. Arbetarmentaliteten är stark oavsett religiös hemvist. Möjligen symboliseras det industripolitiska arvet ganska väl över stoltheten att Titanic byggdes just i Belfast...
Men den religiösa "blockgränsen" mellan protestanter och katoliker är stenhård, trots att sekulariseringen egentligen gått ganska långt och konflikten faktiskt aldrig varit särskilt religiös till sin karaktär. I synnerhet den katolska kyrkan har varit mycket negativt inställd till den våldsanvändning som IRA stått för genom åren.
Traditionellt har katolikerna röstat på SDLP, det vill säga socialdemokraterna och protestanterna på UUP (Ulster unionist party) - det vill säga de moderata unionisterna. UUP framstår som ett något odefinierbart traditionellt högerparti med socialkonservativ karaktär. Fast den allmänna väljarbasen skiljer sig inte markant åt på protestantisk och katolsk sida. Frågan inställer sig ändå: Vart vänder sig en konservativ eller högerliberal katolik eller en typisk socialdemokratisk protestant?
Några riktigt bra svar får vi aldrig från de partirepresentanter vi träffar. Angela Smith - som har förmåga att se situationen i Nordirland från en mer fristående position - håller dock med om att DUP, det vill säga de "radikala" unionisterna, möjligen kan sägas stå för ett sorts substitut till ett traditionellt protestantiskt arbetarparti. Trots att DUP i dagligt tal brukar sägas stå till höger om de mer moderata protestanterna i UUP.
Identifikation är uppenbarligen mycket viktigare än ideologi och sakpolitik på Nordirland. De katolska socialdemokraterna och protestantiska UUP har dock samarbetat relativt nära varandra under senare år. Samtidigt har de försökt modernisera sitt budskap. Översatt till en vanlig europeisk höger-vänstermall ligger de båda numera relativt nära varandra. Vilket i sin tur gjort väljarna förvirrade och skapat grogrund för såväl Sinn Fein som DUP att växa sig starkare. På sätt och vis är vi tillbaka på ruta ett igen, med skillnaden att det nu är andra partier som dominerar den politiska scenen.
Fast kanske ändå inte. IRA har, förhoppningsvis för gott, lagt ned vapnen och Sinn Feins ledning försöker sig nu på en mer traditionell politisk karriär. På protestantisk sida motsvaras DUP:s hätska propaganda mot katolikerna förmodligen bara delvis i uttalad politisk förmåga. Och de än radikalare så kallade lojalisterna till "höger" om DUP har praktiskt taget försvunnet helt och hållet.
Möjligen inger detta ändock visst hopp, men vägen är fortfarande lång. DUP-representanten vi träffar, Maurice Morrow, framhäver gärna sin arbetarbakgrund men också sin glödande engelska patriotism och känner sig övergiven av politikerna i London. Eller kanske av engelsmännen i gemen, även om han aldrig säger detta högt.
IRA:s representant Francie Molloy låter lika märklig med sin utomordentligt gammalmodiga vänsterretorik till försvar för världssocialismen och mot "USA-imperialismen"!
Vem lyssnar på dylika tongångar nu för tiden? Tiden har på något sätt sprungit ifrån hela Nordirlandskonflikten. Dessutom väntar kärvare ekonomiska tider då konkurrensen om stödpengar från EU ökar med tio färska och ännu ganska fattiga tidigare öststater i unionen. Fast kanske är det just detta Nordirland behöver. Provinsen har brutalt kastats in i framtiden och i det tjugoförsta århundradet finns det inte längre utrymme för de gammaletniska konflikter som utmärkte Nordirland under 1900-talet.