Vi jobbar i dag mindre och har det allt det bättre. Ändå är detta ett misslyckande om man läser Bengt Cete i NT-debatt den 1/9 och 15/8. En återgång till forna tiders liv och leverne är vägen framåt, menar Cete. Det är en återvändsgränd, tycker jag.
För över 150 år sedan var svält och missväxt inte ovanligt. Hårda levnadsvillkor fick fler än Karl-Oskar och Kristina att överge sina magra jordplättar. Runt 1850 låg en bra skörd på cirka 700 kilo spannmål för varje hektar jordbruksmark. För dessa 700 kilo fick en familj slita ungefär 150 arbetstimmar per hektar och år. Att leva ur hand i mun var inte bara ett talesätt. Det var ett sätt att leva. 90 procent av Sveriges befolkning försörjde sig genom jordbruket. Så är det inte längre.
I dag är en spannmålsskörd på drygt 7 000 kilo för varje hektar åkermark inget märkvärdigt. För denna skörd behöver en lantbrukare bara lägga cirka fyra-fem timmar per hektar och år. Mänsklig kreativitet, vetenskapliga fram-
steg och innovativa uppfinningar ligger bakom denna utveckling: Oxen har bytts ut mot traktorn. Bättre odlingstekniker har ersatt primitiva.
I dag är det bara några få procent som jobbar inom jordbruket. Produktiviteten har ökat och matkostnaderna har sjunkit. Vi kan använda oss av vår ökade fritid till att odla i en kolonilott inte för att vi måste, utan för att vi vill. Ett modernt och effektivt jordbruk har gjort det möjligt. I NT den 1/9 kallar Cete detta för lögn. Det får stå för Cete.
Visst finns det utmaningar även inom lantbruket. Dessa löser man genom att människor ges förutsättningar och frihet för att lösa dessa frågor; inte genom att styra dem med tvång och med oxpiska. Miljöpartiets dekret om köttfria måndagar, förbud mot bilar och mot inrikesflyg är ett antal skräckexempel. Därutöver förespråkar Cete i kommunfullmäktige att människor ska drivas till att odla upp sin trädgård och sörja för sin egen matproduktion. Misären och matodlingarna i Baltikum i början av 90-talet är något att sträva mot. Allt detta är inte bara kontraproduktivt. Det är att vrida tillbaka klockan åtminstone 150 år bakåt.
Det finns dock anledning till att ta Cete på allvar. Som kommunalråd med ansvar för stadsbyggnadsfrågor kommer Cete att sätta sina spår
i Norrköpingsbornas vardag. Hur kommer den att se ut? Kommer Strömparken att bli en potatisåker? Kommer Kungsängens flygplats läggas ned? Frågorna hopar sig. Risken är överhängande att Norrköping kommer att hamna i en återvändsgränd.