Öka kontrollen av överförmyndare
Länsstyrelsernas tillsyn av överförmyndarna måste vara av sådan omfattning och kvalitet att rättssäkerhet och likabehandling för de enskilda med god man eller förvaltare kan säkerställas, skriver Yvonne Andersson, östgötsk riksdagsledamot för krist-demokraterna.
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
i samband med 1995 års förmyndarskapsreform då ansvaret för översynen togs över av länsrätterna från tingsrätterna.
Frågan om överförmyndare är viktig eftersom den handlar om myndighetsutövning gentemot enskilda individer, dessutom de svagaste av oss; de som inte kan sörja för sitt eget väl och ve. Det kan handla om psykiskt funktionshindrade eller äldre som på grund av ohälsa har nedsatt kapacitet och som rätten eller överförmyndarnämnden utsett en god man eller förvaltare för. År 2004 fanns 88 000 personer med ställföreträdare, varav de flesta (ca 56 000) avsåg godmansskap på grund av hälsoskäl.
Den person som blivit förordnad förvaltarskap förlorar sin rättshandlingsförmåga helt eller delvis och förvaltaren får rätt att ingå rättshandlingar för sin huvudmans räkning. Detta gäller inte för god manskapet, men båda formerna är ansvarsfulla uppdrag, som i sin tur kräver att det finns en pålitlig part som granskar att de sköter sitt jobb.
Att vara god man är inte vilket uppdrag som helst. Det kräver hög grad av etisk medvetenhet när man ska utveckla sin relation till en människa som av skilda skäl inte bedöms klara sig själv. Samhället måste ha bra personer för att hjälpa dessa människor i vardagen, men vi måste kunna lita på att dessa sköter sitt uppdrag. Syftet är ju att alla människor ska kunna få samma rätt trots nedsatt handlingsförmåga.
Så blir inte fallet så fort en enskild som är beroende av hjälp av någon annan kommer i kläm och detta inte uppmärksammas.
Något annat som framkom vid Riksrevisionens genomgång var att mer än en tredjedel av de akter som länsstyrelserna granskade under 2004 hade brister som innebar att överförmyndaren inte följde de lagstadgade kraven och att den ekonomiska redovisningen ofta var undermålig. Riksrevisionens granskning visade dessutom att länsstyrelserna endast i mycket liten omfattning använt tillgängliga medel för att korrigera de fel som upptäcktes. Brister följdes inte upp inom rimlig tid och vidarebefordrades inte alltid till de ansvariga i kommunen.
Brister i hur goda män och förvaltare sköter sina jobb ska inte behöva finnas och än mindre ska vi behöva acceptera brister hos de som ska granska dem. Därför är det av yttersta vikt att vi kan vara säkra på att regelbundna kontroller sker. Länsstyrelsernas tillsyn av överförmyndarna måste vara av sådan omfattning och kvalitet att rättssäkerhet och likabehandling för de enskilda med god man eller förvaltare kan säkerställas.
Vi har en handlingskraftig regering, som har visat att man tar problemet på allvar och redan kommit med förslag till ändringar i förmynderskapsförordningen. Dessa innebär bland annat att inspektioner i princip ska genomföras årligen, men i de fall där de på förhand framstår som obehövliga är det absoluta kravet på granskning vartannat år, samt att länsstyrelsen ska upprätta ett protokoll över inspektionen.
Den enskildes rättssäkerhet måste garanteras i varje fall och minst av allt skall människor behöva fara illa för att inte myndigheter ser till att utsedda gode män gör sitt jobb!