Omöjligt att vara neutral efter terrorattacken i New York
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Bilden är naturligtvis förenklad, men likväl så uppenbar att det nu reses krav på en så kallad tredje ståndpunkt - ett mellanläge mellan de "USA-vänliga" och de "USA-fientliga". Enligt ett sådant synsätt kan en objektiv och "balanserad" politik uppnås dels genom att (relativt mekaniskt) ställa sig någonstans i mitten av debatten, dels genom att undvika inblandning i de världshändelser vilka skall bedömas. I Landet Lagom låter det som en sympatisk åsikt! Men hur önskvärd är egentligen en tredje ståndpunkt?
Det är självfallet rimligt att söka efter gyllene medelvägar när samhällsdebatten tenderar att bli allt för polariserad. Det går emellertid att påvisa motsatsen också. Själva begreppet den tredje ståndpunkten föddes under det kalla kriget och syftade egentligen till att moraliskt motivera Sveriges neutralitetspolitik.
I sin ideologiskt mest utstuderade form talades det om supermakterna, Förenta Staterna och Sovjetunionen, som lika goda kålsupare. Den amerikanska demokratin blev nästan lika usel som den sovjetiska diktaturen.
Den tredje ståndpunkten fyllde en funktion som ursäkt för en politik som åtminstone delvis var moraliskt diskutabel. Det går inte att sammanfatta svensk efterkrigstida säkerhetspolitik med några korta formuleringar, men ett (påfallande sällan debatterat faktum) var att Sverige under det kalla kriget både kunde ha kakan och äta upp den. Vi behövde inte gå med Nato utan kunde välja den mer nationalegoistiska neutraliteten eftersom vi ändå, av geostrategiska skäl, kunde påräkna Natos stöd i händelse av sovjetiskt anfall.
Med eftertankens kranka blekhet och historiens dom i bakhuvudet framstår den tredje ståndpunkten inte precis som någon riktigt genomtänkt politik. Den som med gott samvete vill kalla sig demokrat kan inte gärna jämställa USA med Sovjetunionen.
Även den mycket USA-kritiske måste rimligtvis konstatera att det amerikanska politiska systemet är oerhört mycket bättre än det sovjetiska var. Att den amerikanska utrikespolitiken, sina många brister till trots, var betydligt bättre än motsvarande sovjetiska politik.
När Berlinmuren föll, ja då föll också den tredje ståndpunkten. Demokratins seger i öst innebar att hela värdeskalan försköts. Att fortsätta försvara en tredje ståndpunkt mellan å ena sidan väst och å andra sidan det gamla öst blev att stå med ena foten i helvetet.
Den tredje ståndpunkten utgör i principiell mening ett moraliskt bekvämt ställningstagande, eftersom det egentligen inte utgör något ställningstagande alls. Att ständigt söka medelvägar innebär inget annat än att byta ståndpunkt efterhand som ytterlighetsåsikterna förändras. Men det finns situationer där historien kan påvisa att förmenta ytterlighetsståndpunkter kan vara de rätta.
Ett klassiskt exempel skulle kunna vara Winston Churchills närmast fanatiska motvilja att söka fredsförhandlingar med Adolf Hitler. Efter Frankrikes kapitulation 1940 framstod annars en sådan politik som befogad. En kortsiktigt fredsfrämjande kompromisslinje hade självklart verkat i riktning mot förhandlingar, men Churchill vägrade. Det kan vi i dag vara mycket tacksamma för.
Vad är det vi egentligen har att ta ställning till i den nu pågående konflikten mellan å ena sidan Förenta Staterna och å andra sidan en otydligt definierad terroristisk fiende (Usama bin Ladin är knappast den ende)? Bara det faktum att fienden är så svårdefinierad komplicerar problematiken.
Många vänsterdebattörer tycks dock ha bestämt sig. Det gäller att så snabbt som möjligt ifrågasätta de amerikanska föresatserna, liksom att så långt som möjligt problematisera terrorattackerna i riktning mot att Förenta Staterna på något sätt var medskyldigt till händelserna - åtminstone moraliskt.
Det finns gott om exempel där olika debattörer (medvetet eller omedvetet) vrider och vänder på tillgängliga fakta ända tills de någorlunda passar in i den egna världsbilden.
Under Kuwaitkriget tänktes Saddam Husseins försyndelser nästan bort för att möjliggöra en kritik av USA:s påstått militariserade utrikespolitik. På samma sätt bortsåg vissa från att operationen genomfördes under FN-mandat, alternativt att FNmanipulerats i enlighet med "de amerikanska intressena".
Dylika ståndpunkter kan svårligen betraktas som seriösa, men de utgör onekligen verktyg för dem vilka betraktar Förenta Staterna som något av en ideologisk huvudfiende. För oss andra borde det emellertid inte framstå som särskilt önskvärt att söka någon konstruerad medelväg.
Om vi anser att varje nation har rätt till militärt självförsvar då gäller det naturligtvis också Förenta Staterna (och i förlängningen Nato). Eftersom terrorismen utgör ett globalt hot bör vi till och med välkomna ett aktivt amerikanskt uppträdande.
Därmed inte sagt att attityden till Förenta Staterna bör vara oreflekterad och okritisk. Den som inser behovet av ett omfattande krig mot terrorismen (med politiska och/eller militära medel) inser naturligtvis också behovet av att kriget förs med rätt medel, att olika aktioner inte motverkar sitt syfte.
Därifrån till att söka en tredje ståndpunkt borde emellertid steget vara långt.
Att försöka ställa sig vid sidan om med någon sorts modern neutralitetsförklaring borde inte vara aktuellt.
Det vore nämligen det samma som att antingen säga att amerikanerna i grund och botten är lika goda kålsupare som terroristerna, alternativt att det för oss är egalt huruvida terrorister massmördar människor i storstäder världen över.