Osäkra svenska medier offer för krigets realiteter
Arga eller glada irakier? Det är förstås fegt att lägga över ansvaret för eventuella egna felslut på nyhetskonsumenten, skriver Hans Stigsson. Foto: PRESSENS BILD
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Sålunda är det uppenbart att svenska tv-tittare fått se relativt lite av kriget. Det behöver i och för sig inte alltid vara av ondo. Stora utländska tv-kanaler som CNN och Sky News körde krigsnyheter dygnet runt, men ofta var det samma information som presenterades gång på gång. Allt för långtgående slutsatser drogs på allt för knapphändig information. Och i brist på verkliga eldstrider tycktes emellanåt vilka bilder som helst duga i rutan.
Vid ett tillfälle visade CNN en suddig bild av en stridsvagn i sandstorm. Efter ett ärende på redaktionen kom jag efter en kvart tillbaka till min arbetsplats och jovisst - samma stridsvagn i rutan. Fast nu från en annan vinkel!
Likväl kommer man inte ifrån hur lite bilder från själva kriget SVT visat. En snutt här och ytterligare en där -informationen blir synnerligen fragmentarisk.
En förklaring till detta är troligen att varken SVT eller TV 4 sänt några fältjournalister till kriget.
Jag vet inte om detta beror på omsorg om journalisternas säkerhet, på ekonomiska orsaker eller om besluten rentav är politiskt betingade. Att ett deltagande ansetts allt för kontroversiellt.
När kriget bröt ut framställdes också fältjournalisternas situation som beklagansvärd. Dessa modiga reportrar deltog ju mer eller mindre på de allierades sida och på de brittiska och amerikanska krigsmakternas villkor. Inte kunde man lita på sådana personers rapporter!
Inställning och "kvalitet" bland fältjournalisterna varierar säkert. Ett bra exempel är den amerikanska tv-kanalen Fox, som öppet tagit ställning för kriget på ett sätt som knappast kan sägas vara god journalistik.
Men lika säkert finns det många seriösa och erfarna personer bland de cirka 600 fältjournalisterna. Som utvecklingen påvisat har censuren inte heller varit hårdare än att reportrarna kunnat göra ett gott hantverk.
Det vilar något verkligt patetiskt när det jämförelsevis lilla SVT vågar sig på att kritisera opartiskheten från välrenommerade tv-kanaler som till exempel brittiska BBC. Musen som röt!
Nu har rapporteringen från kriget delvis räddats - av en norska. Åsne Seierstad har blivit svenska folkets egen favorit från krigets Bagdad.
Det är inte heller säkert att en eller två svenska reportrar hade gjort så stor nytta när kriget rullade in över det irakiska gränsen. Att rapportera från blott ett eller två förband (som kanske inte ens befinner sig i närheten av de viktigaste fronterna) ger en ganska fragmentarisk bild det också.
Däremot är det uppenbart att SVT ogärna tar hjälp av andra bolags större resurser. Kanske beror det på att SVT har dåligt med pengar - utrikesrapporteringen har dragits ned på senare år. Kanske beror det på dålig framförhållning.
Nu är ju krig mer än aldrig så spännande bilder. Det krävs analys också. Också här kan viktiga slutsatser dras.
Läsaren må veta att jag drar dessa slutsatser utifrån mitt politiska perspektiv och om jag anklagar SVT för att i smyg ägna sig åt antiamerikanska frestelser så kan det ju lika gärna vara fel på mina ideologiska glasögon. Men jag tycker mig ändå kunna märka en tydlig tendens. Nämligen att tolka kravet på journalistisk balans som att det inte får gå allt för bra för de allierade -i synnerhet inte Förenta Staterna. Framför allt gjorde SVT sitt bästa för att undvika bilder på irakier som, tro det eller ej, jublade över att bli befriade. En situation som egentligen inte förändrades förrän dagen då Bagdad föll.
Huruvida detta beror på övervintrande vänstervridning från tidigare decenniers, mer öppet vänsterradikala journalistisk kan visserligen diskuteras. Jag tror svaret måhända är ett annat - osäkerhet.
Det är knappast någon överraskning att få journalister är några specialister på säkerhetspolitik i allmänhet och krig i synnerhet. Till detta kommer nyhetshetsen. Härvidlag är svenska journalister inte sämre än sina kolleger i andra länder. När de allierade efter några dagar drabbas av vissa mindre bakslag blåstes detta upp in absurdum. På samma sätt framställdes de första dagarnas snabba marsch genom den irakiska öknen som en stor succé trots att den egentligen var ganska självklar. De allierade mötte inte något motstånd eftersom det inte fanns något motstånd att möta. Regimen i Bagdad hade koncentrerat försvaret till huvudstadens närhet.
En av de hårdaste mediekritikerna under kriget har varit den brittiske krigshistorikern John Keegan - känd för en större läsekrets genom bland annat en bok om första världskriget. Keegan konstaterar torrt att "avvaktan har beskrivits som nederlag, mindre strider som stora slag". Keegan anser vidare att de allierade soldaterna "har all orsak att tycka det är något sjuk med deras hemmabaserade massmedier" och är överhuvud taget mycket kritisk mot en äldre, ofta vänsterorienterad, generation som styr och ställer över nyhetsrapporteringen.
Till SVT:s heder har redaktionerna gjort sitt bästa för att låta specialister och vederhäftiga analytiker diskutera kriget, snarare än glada amatörer. Men det är också talande hur få dessa specialister är. Det är inget fel på vare sig Stig Fredriksson eller Bo-Inge Andersson, men varför dominerar dessa två analysen fullständigt?
Svenska medier har med förkärlek bjudit in yrkesmilitärer från Försvarshögskolan när de rent militära aspekterna måste förklaras. Och jag betvivlar inte att dessa personer gjort sitt bästa för att ge en vederhäftig bild av kriget. Samtidigt påvisar denna mediala strategi, att bjuda in utomstående expert, en allvarlig brist. SVT och andra svenska medier saknar helt enkelt egna experter på området och Försvarshögskolans personal har bedömningar har sällan ifrågasatts.
Skillnaderna jämfört med exempelvis ovan nämnda BBC är stor. Och måste förstås så vara. SVT, TV 4, Sveriges Radio, samtliga tidningar -ja till och med TT - har helt enkelt inte resurser som räcker till när det gäller att under relativt lång tid bevaka något så komplext som ett stort krig.
Jag tycker likväl att den mediala bevakningen, givet dessa begränsade resurser, på många sätt hade kunnat skötts skickligare. I synnerhet gäller det kanske SVT, som ändå är den enskilt viktigaste nyhetsförmedlaren. Alla kan inte likt jag ägna hela dagarna åt att följa utländska tv-kanaler. De flesta svenskar får hålla till godo med SVT och TV 4.
Fast en sak retar mig mer än någonting annat. Dessa ständiga brasklappar. Samtidigt som svenska journalister i tid och otid påpekar det vanskliga i krigsbevakningen och uppmanar tittaren att själv ta ställning, så presenteras bevakningen i just SVT som högkvalitativ. Vilket den långt ifrån behöver vara.
Det är förstås fegt att lägga över ansvaret för eventuella egna felslut på nyhetskonsumenten. Alltså kan jag i varje fall lova er en sak: Måhända har jag fel i litet eller mycket i vad jag skrivet i denna kolumn. Men i så fall är det - tro det eller ej - mitt eget fel. Det är inte ni som granskat texten med allt för okritiska ögon.