Det förra pensionssystemet var kopplat till prisutvecklingen i landet. Pensionen skulle motsvara standarden under den yrkesverksamma tiden. Man trodde också att en allmän pension skulle dämpa inflationen.
Eftersom prisutvecklingsindex ökat från 100, år 1914, till 4 434, år 2010, kan man förstå oron över att folk skulle få en standardökning som motsvarade denna ökning.
Jämför man med penningmängdens utveckling, ibland kallad ekonomisk tillväxt, fanns likvida medel i den svenska ekonomin motsvarande tre miljarder kronor 1914 respektive 1 400 miljarder kronor 2006, enligt Riksbanken.
Dagens pensionssystem bygger på inbetalda avgifter för individens så kallade pensionsrätter. Varje år betalas pensionsrätt in beroende på inkomsten. Pensionen beräknas på livsinkomsten och inte som i förra systemet, på de 15 bästa åren. Ju mer livsinkomst, desto högre pension menar konstruktörerna till systemet. En underliggande logik är, att alla ska tjäna mer pengar än tidigare, eftersom skuldekonomin vi lever i tvingar fram en ökad penningmängd.
Skuldekonomin tvingar även fram effektiviseringar och rationaliseringar med ökad arbetslöshet som följd. Ökad arbetslöshet och generell skuldsättning gör att inkomsterna och pensionsrätterna minskar för fler. Detta gör folk till gisslan i ett ständigt inkomst- och skulddrama.
Det viktiga i arbetslivet blir inkomstökning
i stället för kvalitet i arbetet. När ökade inkomster och högre tillväxt tvingar folk att tänka enbart på pengar i stället för vad ett meningsfullt liv är, glömmer man bort en avgörande faktor för våra kommande generationer. Våra livsbetingelser i miljön.
I skuldekonomin kallas dessa för naturresurser och är något som ska konsumeras och förädlas för att ge ökad tillväxt. Problemet är att om vi konsumerar mer än vad naturen kan återskapa överlever inte mänskligheten.
Nuvarande pensionssystem är med andra ord inte hållbart eller i balans med varken mänskliga behov eller jordens behov av återväxt. Skuldekonomin driver på tillväxten som driver på inflationen som driver på skuldekonomin som driver på tillväxten som driver på inflationen som...
Ska vi med stoiskt lugn acceptera ett system som allt snabbare äter upp oss inifrån? Vad vi behöver är en ny syn på ekonomisk trygghet. I ett samhälle där tryggheten sitter i lönearbete eller ägande och fler hamnar utanför arbetsmarknaden samtidigt som konsumtionen av naturresurserna ökar finns ingen trygghet. Vi behöver ett system som definierar trygghet utifrån ett bredare perspektiv än hittills.
Trygghet måste innebära en balans mellan arbete, livskvalitet och miljö. Mycket arbete som utförs, värdesätts inte på dagens marknad utan förväntas utföras ideellt och utan lön eller med mycket låg ersättning.
Vi måste skapa ett ekonomiskt system där alla mänskliga aktiviteter värderas och innebär ekonomisk trygghet för folket. Ett system bortom lönearbete och tillväxt, anpassat till människors och moder jords förutsättningar och villkor. Först då kan vi känna trygghet.