Peter den Store är Vladimir Putins historiska förebild
I morgon kommer Vladimir Putin att återväljas till Rysslands president. Skall man tro opinionsundersökningarna kommer han att få runt 75 till 80 procent.
En rysk man talar i en mobiltelefon med Vladimir Putin på. Hur märkligt det än kan verka älskar ryssar sin gråmelerade president. Ryssland verkar inte längre befinna sig i fritt fall, varken ekonomiskt och politiskt, skriver Hans Stigsson.
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Om inte oppositionen ges några möjligheter att verka finns det ju inte heller några alternativ för människor att vända sig till. Men bortom detta faktum kommer man inte ifrån att presidenten har många genuina sympatisörer. Trots, eller kanske just tack vare, sin auktoritära politik.
När Boris Jeltsin i sitt nyårstal den förste januari 2000 förklarade att han ämnade avgå med omedelbar verkan, några månader före mandatperiodens utgång, klev premiärministern Vladimir Putin in som ställföreträdande president. Från relativ anonymitet hade Putin redan hunnit visa sin duglighet genom ett djärvt anfall på Tjetjenien. Människor hade hunnit tröttna på den ryska statens sönderfall och Jeltsinerans ryckiga politik. Putin lovade en järnhand och började med att krossa den tjetjenska rebellstaten. Trots betydande förluster (och ett ohyggligt lidande bland civila tjetjener) påvisade Putins makttillträde en vändpunkt i modern rysk historia.
Om det går att peka på en enda enskild brytpunkt måste det vara när den tidigare premiärministern Jevgenij Primakov hoppade av sin presidentkandidatur. Därmed var manegen krattad. Inga realistiska alternativ stod att finna till Putin, som med knapp marginal lyckades få över 50 procent redan i första valomgången våren 2000. Sedan dess har presidenten sakta men säkert koncentrerat all mer makt i Kreml och kring sin egen person. I dag är det i praktiken omöjligt att utmana Putin mer än marginellt. I duman (det ryska parlamentets underhus) utgörs det största oppositionspartiet av kommunisterna, som dock gjorde dåligt ifrån sig i höstens val och i vilket fall som helst inte utgör ett realistiskt alternativ till det putinska styret. Ultranationalister som Vladimir Zjirinovskij får snarast beskrivas som halvallierade och de liberala gör sig inte längre något besvär sedan samtliga liberala partier åkt ur duman på grund av bristande väljarstöd.
Under Jeltsineran slog flera konkurrerande maktcentra ömsom med, ömsom mot Kreml. Jeltsin stod ofta i opposition mot en duma, där kommunister och ultranationalister hade en stark ställning. I Kremls korridorer konspirerade olika ekonomiska grupperingar mot varandra, auktoritära regionala ledare gjorde sin röst hörd och reformekonomer gjorde sitt bästa för att med mer eller mindre orealistiska modeller försöka bryta upp de planekonomiska strukturerna och skapa tillväxt. Den politiska utvecklingen var både spännande och transparent, men allt annat än stabil och lättbegriplig. Framför allt saknade partiväsendet all stadga och över huvud taget spelade partipolitiken i sig en underornad roll.
Av betydligt större betydelse var olika lokala makthavare och dessa samlades i partiet Hela Ryssland under ledning av den ovan nämnde Primakov. Men när han kastade in handsken och Putin sedan blev vald med god marginal började också tidigare antagonister till Kreml svassa för presidentmakten. Snart nog insåg de flesta realpolitiskt sinnade personer att goda relationer med Putin var en absolut förutsättning för inflytande, för att inte säga politiskt inflytande.
Med sig i boet hade Putin ett delvis nytt klientel. Mot Moskvaekonomer och diverse superrika oligarker tog Putins kompisar från hemstaden Sankt Petersburg plats i Kreml. Framför allt kom de från säkerhetstjänsten FSB och Putin har också hela tiden närt goda relationer till krigsmakten. Men presidentens bakgrund i Sankt Petersburg är intressant också av andra skäl, ja rent av grundläggande för att förstå den putinska politiken. Putin är inte någon moskovitisk isolationist, utan påtagligt västinfluerad. Han vill reformera sitt land, men varför dela med sig av makten inför en uppgift som det ändå är bättre att en person löser sig själv. Att den historiska förebilden är Peter den Store är uppenbar.
Samtidigt är den kylige Putin inte någon maktgalen despot. Snarare en lätt byråkratisk vardagspolitiker. Och hur märkligt det än kan verka älskar ryssar sin gråmelerade president. Liksom i sin politik kontrasterar Putins lugna personlighet och nykterhet gentemot föregångaren Jeltsin. En populär popgrupp skrev till och med en sång där presidenten hyllades med strofer som "jag vill också ha en riktig karl, en sån som inte drar". Ibland slår beundran över i en ganska osmaklig persondyrkan.
Men det finns fler anledningar till Putins popularitet. Ryssland verkar inte längre befinna sig i fritt fall, varken ekonomiskt och politiskt. I själva verket är det delvis fråga om reformer från Jeltsintiden som nu slår igenom, men visst har Putin bidragit med stabilitet i boet. Förändringar kan synas relativt obetydliga för en utomstående men för många vanliga ryssar räcker det långt med att lönerna faktiskt betalas ut en gång månaden...